Historien om barons bekantskap spred sig, och friherrinnan ansåg sig skyldig tala illa om sin bror. Johan hade dock nog förstånd att inse det här låg före en detalj ur en fideikommiss-tragedi. Som den icke rörde honom brydde han sig icke om att forska i den.
Vid ett besök i prestgården råkade komministern få höra om Johans presterliga planer. Som kyrkoherden upphört predika för ålderssvaghet, var hans vikarius den enda tjenstgörande. Och han fann sysslan tung; derför falkade han efter unga studerande, som voro angelägna få debutera. Han frågade Johan om han ville predika. — Men han var icke student. — Det gjorde ingenting. — Hm! Det var något att tänka på!
Komministern tog fast på honom. Här hade så många studenter och gymnasister predikat förut, ja, kyrkan hade fått en viss ryktbarhet för att den berömde skådespelaren Knut Almlöf predikat der i sin ungdom. — Menelaus? I sköna Helena? — Just han! — Och så slogs evangeliiboken upp. Postillor lånades och Johan lofvade infinna sig på fredagen för att profpredika.
Han skulle sålunda ett år efter konfirmationen upp i predikstolen och tala på vår Herres vägnar, och de skulle sitta som andäktiga, ödmjuka åhörare, hans husbonde, baronerna och fröknarna och patronerna. Redan vid målet, så hastigt, så utan prestexamen, ja utan studentexamen, och kappa och krage skulle han få låna och vända på timglaset och säga Fader Vår och läsa upp lysningar. Det steg honom åt hufvet, och han reste hem en half aln längre, med full visshet om att han icke mera var någon pojke.
Men när han kom hem vaknade betänkligheterna. Han var fritänkare. Var det hederligt att gå fram och hyckla? Nej, nej! Men skulle han afstå derför? Det var för stort offer. Äran vinkade, och kanske han kunde så ut något frö af fria tankar, som skulle kunna gro.
Ja, men det är ohederligt! Han såg nemligen alltid med sin gamla egoistmoral på den handlandes afsigt, icke på handlingens nytta eller skada. Det var nyttigt för honom att predika, det var icke skadligt för andra att höra ett nytt, sant ord, alltså ... Men det var icke hederligt! Han kom inte ifrån det. Han lättade sitt samvete för friherrinnan.
— Tror ni att presten tror på allt hvad han säger?
Det var prestens sak, men Johan, han kunde icke.
Slutet blef att han tog en promenad (till häst) till komministergården och bekände kort. Komministern såg misslynt ut att behöfva mottaga förtroendet.