— Alla barn i början, — sa komministern.

På hösten återvände Johan med gossarne till staden för att bo hos dem och läsa lexor med dem. De gingo i Klara skola. Återigen en baklexa. Samma Klara skola, samma rektor, samma elaka lärare i latinet. Johan läste och durkade samvetsgrannt med gossarne, förhörde dem och kunde svära på att lexorna voro öfverlästa. Och ändock kom anmärkningsboken hem, och i den läste gossarnes far så och så många icke öfverlästa lexor.

— Det är lögn, — sa Johan.

— Ja, men det står här i alla fall, — sa fadern.

Det var ett grymt arbete, och samtidigt läste han sjelf på studentexamen.

När höstterminen var slut for man åter till landet. Man satt vid spisen, knäppte nötter, en hel säck, och läste Frithiofs saga, Axel och Nattvardsbarnen. Qvällarne voro långa och odrägliga. Men Johan upptäckte en nykommen inspektor, hvilken behandlades nära på som dräng. Detta retade Johan att formera bekantskap, och på dennes rum brygde de punsch och spelade kort. Friherrinnan tillät sig anmärka att inspektoren icke var något sällskap för Johan.

— Hvarför det?

— Han saknar ju bildning!

— Hm! Det var inte så farligt.