Hon framkastade äfven att det vore henne behagligt om informatorn valde familjens sällskap om aftnarne eller åtminstone vistades på gossarnes rum. Han föredrog det senare, ty der uppe var unket, och han var ledsen på att läsa högt och konversera.
Han satt nu på sitt och gossarnes rum. Dit kom inspektoren och de spelade sitt parti. Gossarne tiggde och bådo att få vara med. Hvarför icke? Johan hade i sitt hem spelat whist med fadern och bröderna i alla sina dagar, och det oskyldiga nöjet användes som uppfostringsmedel i disciplin, ordning, uppmärksamhet och rättvisa, och han hade aldrig spelat om pengar. Hvarje fusk tillbakavisades ögonblickligt, otidigt jubel öfver en vinst nertystades, missnöjda i miner öfver en förlust begabbades.
Saken fick passera, och inga anmärkningar gjordes, ty herrskapet var belåtet med att gossarne voro sysselsatte och att de sluppo dem. Men umgänget med inspektorn tyckte de ej om. Johan hade en gång på sommaren satt upp en trupp af sina elever och statpojkar, hvilka han exercerade på fältet. Förbud utfärdades mot umgänge med statbarn.
— Hvar klass skall hålla sig för sig, — sa friherrinnan.
Men Johan kunde icke förstå hvarför, sedan klass-skilnaden med 1865 var upphäfd!
Ovädret drog emellertid ihop och var färdigt bryta löst. En småsak tände på.
En morgon stimmade herrn i huset efter sina bortkomna körvantar. Han gick på äldsta pojken på misstankar. Denne nekade och skylde på inspektorn, angifvande tidpunkten, en resa till prestgården, då denne skulle ha haft vantarne. Inspektoren blir uppkallad.
— Herrn har tagit mina körvantar, hvad är det för slag?
— Nej, det har jag visst inte!