Johan, som var närvarande, stiger oombedd fram och säger: Det ljuger Hugo. Det är han sjelf som haft dem.
— Hvad fan säger den för slag? — (En nick åt inspektoren att gå.)
— Jag säger som sant är!
— Hur understår herrn sig beskylla min son i en drängs närvaro?
— Herr X. är ingen dräng! Och för öfrigt är han oskyldig!
— Jo, ni ä oskyldiga, som sitter och spelar kort tillsammans och super med gossarne! Det är snyggt, det!
— Hvarför har ni inte anmärkt det förut, skulle ni fått veta att jag icke super med gossarne!
— Ni, ni! Djefla pojke! Ni för er.
— Herrn kan skaffa sig en annan pojke till lärare åt sina pojkar, efter som herrn är så snål att inte vilja ta en vuxen person. — Och så gick han.
De skulle resa till stan samma dag, ty jullofvet var slut. Hem alltså, hem igen. Hufvudstupa tillbaka i helvetet, hånad, stukad, sju gånger värre sen han skrutit med sin nya ställning och gjort jemförelser med hemmet. Han gret af ilska, men han kunde ej gå tillbaka efter en sådan skymf.