Helenas förvirring kom sig deraf, att Otto alls icke tycktes gissa till, att det var åt honom hon stickade börsen, ty omedvetet hade hon velat, att han skulle liksom gjort något anspråk uppå den; nu tycktes han så likgiltig, och Helena liksom blef den förekommande, prevenerande, hvilket qvinnan ej vill vara, och på hvilket hon sällan vinner, då hon det är.
Detta obetydliga uppträde, denna lilla börs blef orsak till ett plågsamt ögonblick för de tre. Helena blef alltmer förvirrad, då hon fann, att hon icke förmått beherrska sig vid en sådan småsak, utan gifvit Otto anledning till skäliga förmodanden — ty ganska väl anade hon, att det var mera än vänskap hon för honom hyste. Otto var väl icke en af de narrar, som vid minsta skenbara anledning tro sig älskade, men nu, så gerna han det velat, kunde han dock icke helt och hållet fördrifva sådana tankar och det smärtade honom, han visste ej hvarföre. För Clara, oaktadt eller emedan hon var den i saken minst intresserade, voro dock dessa ögonblick som obehagligast, emedan hon med en fin qvinnlig instinkt genomsåg både systern och kusinen samt led med dem båda.
Otto var den förste, som fann sig eller rättare afbröt det plågsamma ögonblicket. Han kysste Helena på handlofven samt tillochmed på det bruna hårfästet och sade:
— Hvad ni flickor ändå ären roliga och besynnerliga; det är en svår vettenskap, att förstå sig på er. Vore det en profession, så tror jag inte, att många vågade söka.
Innan han ännu hunnit tala ut, kom Clara med den oskyldigaste min och kysste honom — på handlofven och hårfästet samt småskrattade. Detta skämt gjorde stämningen åter gladlynt, så att tillochmed Helena repade mod och sade:
— Ser du Otto, hvad lilla syster vuxit och blifvit stor; och märker du, huru modig hon är. Hon är minsann ingen ”lilla syster” mer.
— För mig lär hon ändå alltid komma att bli lilla syster. Berätta nu Helena nyheter ifrån trakten. Huru är det till exempel med edra fennomanska funderingar?
— Det vill gå dåligt med dem. Nu sedan Angelique Stålheim blifvit förlofvad, bryr hon sig inte mera om fennomani; ja hon sade engång, att det allt är barnsligt. Emma Serén åter tycker i allt som Angelique; hon har således också dragit sig undan, så att de enda som äro qvar, äro Clara och jag … tvenne systrar! hvad skulle det bli af oss.
— Isynnerhet — inföll Clara — som jag inte orkar läsa den finska grammatiken. Hvad grammatik är onödigt! ett språk låter mycket bättre, när man inte känner det grammatikaliskt.
— Bara jag åter blir litet mera hemmastadd, skall jag väl hålla föreläsningar för dig, din lilla rabulist.