Samtalet afbröts af prostinnan, som bad ungdomen på mellanmål. Detta bestod i thé, som var anrättadt ”på hufvudstads vis” allt för att hedra eller surprenera Otto. Prostens toddibricka innehöll nu äfven två glas — ty — sade gubben — om du redan lärt dig den ädla odygden, så gagnar det till intet att dölja den; hvaromicke, så måste du någongång göra början, och när är det lämpligare, än nu, aftonen af den första dag din farbror ser dig efter examen rigorosum.
När natten instundade och hvar och en förfogat sig till sitt, sade prostinnan till sin man: — märkte du Erik, huru uppmärksam Otto var emot Helena och huru hon såg lycklig ut? Hvad det vore roligt, om de blefve ett par.
— Det vore det visst, men man får för all del inte låtsa veta eller förstå något sådant och hör du, min bästa Agatha lilla, bry aldrig Otto för henne; karlar i allmänhet, men isynnerhet de med Ottos raska karaktär, tåla icke inblandningar. Märker han, att vi vore hugade för detta parti, så tror jag han kallnar och vi få sedan roa oss med att se vår flickas förgråtna ögon.
— Jag skall visst följa ditt råd. Mina barns lycka är mig så nära, att det vore det rysligaste, om de genom mitt förvållande finge sådana sorger. Sjelf har jag aldrig haft att skaffa med olycklig kärlek … vi voro ju ändå alltid lyckliga i hoppet … men jag förstår så väl, huru svårt det måste vara.
— Isynnerhet för en qvinna — tillade prosten — qvinnan, som inte har tillfälle att ute i verldsbullret förskingra sin sorg, utan är inkilad emellan hemmets väggar, af hvilka hon har föga tröst att vänta …. Men låt oss inte mera tala i det ämnet …. mån’ det icke vara klokare att somna in, min gumma!
I ett närgränsande rum vilja vi äfven göra ett besök. Clara är sysselsatt att kläda af sig. Helena sitter i en gungstol med en bok i hand. Hennes tankar följa dock icke med boken, ty hon säger helt hastigt:
— Vet du Clara, första gången i mitt lif ville jag vara i någon annans ställe. Denna dag hade kunnat bli så glad; men nu är det inom mig, som jag hade gjort något mycket ondt. Du är min syster, derföre vill jag för dig säga, hvad du redan länge anat och i dag såg tydligare bekräftadt. Jag håller af Otto alltförmycket, jag älskar Otto.
— Och ändå säger du dig vilja vara i någon annans ställe.
— Ja Clara, ty Otto älskar inte mig, hvad skulle han det?
— Att han redan älskar dig, det vill jag inte säga, men skulle han inte göra det i en framtid, du som är så snäll och god och äfven litet …. vacker.