— Du söker ingjuta behagliga ord i min själ och jag tackar dig, ty du menar mig så väl, men det är någonting inom mig, som bjuder mig att inte hoppas alltförmycket …. och minns du det plågsamma ögonblicket med den olycksaliga börsen, då jag, liksom styrd af ett oblidt öde, rodnade och bar mig så tafatt åt …. vid en sådan lapprisak. Jag är som öfverhöljd af blygsel. Vara den första, som inte kan dölja utan blottar sin kärlek, och vara qvinna …. det är ett dåligt förebud. Medlidande blir det enda han kan skänka mig; medlidande eller afsmak och förakt.

— Helena, min syster, gråt inte! Att rodna betyder ju inte alltid så mycket. Hvarföre se framtiden i svart, då han kanhända blir ljus …. och ljus måste den bli, ty hvem förtjenar det, om icke du.

Sådant jollrade systrarna, innan de gingo till hvila. Helena somnade in långt senare än Clara, men hennes drömmar voro icke förfärande, utan ljusa och behagliga.

Uppe i sin vindskammare satt äfven Otto vaken långt in på natten. Ingen sysselsättning hade han egentligen, annan än den att röka sin pipa och tänka.

— Skall jag då tro, att Helena älskar mig — sade han till sig sjelf — jag ville det icke, ty jag förlorar ju valet …. hon, min välgörares dotter, för min skull olycklig …. den tanken vore mig odräglig. Huru otacksamt vore det icke af mig …. eller rättare af ödet, om det ställde sådant till! …. Men är jag då sjelf fri ifrån kärlek till henne? …. Nej, dertill är jag förmycket intresserad och …. måhända var det en mycket sjelfvisk tanke jag hade om att förlora valet. Hvem kan jag finna eller välja bättre än Helena! Täck och blomstrande till det yttre, god och finkänslig till det inre; hon äger dessutom den bildning jag af qvinnan fordrar. Välan då, jag blir väl bunden, men jag hoppas bandet blir lika lent och smekande, som starkt.

Ungefärligen i denna skiftning voro hans tankar och af de fem, som förekommit i detta kapitel, fanns således ingen, som icke önskade att Otto och Helena framdeles skulle bli ett par.

Kap. IV.
Tuonela och Melia Saida.

De närmast följande dagarna voro nog att helt och hållet förändra Helena. De mörka aningarna foro sin kos och hoppet började gry i hennes hjerta.

Ingen kunde vara gladare än Clara. Hvarföre, jo emedan Otto icke alls brydde sig om henne utan endast och allenast höll sig till Helena.

Och huru var det med Otto sjelf, hade han redan hunnit bli mera än intresserad? Härtill kunna vi tryggt svara ja. Det smärtade honom icke mera, att Helena älskade honom, men — märkvärdiga motsägelse! — han betviflade det. Ju flera af kärlekens stadier han tillryggalagt, desto mera osäker blef han på hvad han den första aftonen ansåg sig böra tro. Helenas rodnad och förvirring då, härledde han nu ifrån någon annan möjlighet eller en slump.