— Detta är en dröm — sade Otto — eljest kunde jag inte hålla alla dessa hufvun och hjertan i famnen.
— Du bedrar dig — sade en af de smyckade — huru många verldar håller icke din själ i sin famn, och din kropp skulle inte kunna hålla dessa atomer!
Af dessa ord öfvertygades Otto, att det icke var en dröm. Hans fasa blef stor. Han frågade, huru han skulle bli af med sin börda, som tryckte honom grufligen; sedan ville han gerna dö. Då sade de: — bed till Gud, att han beveker drottningens sinne, kanske hon sedan förbarmar sig öfver dig.
Och han bad till Gud. Och si en dörr öppnades, en sväfvande, mild musik fyllde luften, och in trädde drottningen. Hon var ensam; det var Melia Saida. Hennes af guld och diamanter strålande diadem fängslade icke ögat så, som hennes fina, ädla anlete.
Alla de smyckade nalkades henne med sakta steg; äfven Otto ville nalkas, men kunde icke röra sig ur stället, ty hans börda i famnen var för tung. Men när drottningen kastade sina ögon på honom, försvunno alla hufvuden och hjertan, såsom bortblåsta och Otto kunde nalkas. De smyckade blefvo nu nästan lika uppmärksamma emot honom, som emot drottningen och de gåfvo honom rum.
Ju närmare han nalkades drottningen, desto vänligare blef hennes anlete. Betagen af hennes tjusningskraft, glömde han helt och hållet, att hon var drottningen. Han hviskade till henne ömma ord; hon gaf honom ömmare tillbaka. Han kysste hennes hals, det tillät hon; hennes läppar, det hade hon ingenting emot; han hvilade mot hennes bröst mera än ett ögonblick; hans minne sade honom icke mera, hvem han var eller hvar han var. Till slut lät hans vansinnes kärlek honom tycka, att han sjelf var denna Saida ….
Då blef han störd af en röst, som sade: — vi ha läst alla dina känslor och tankar, o drottning; du har varit god emot den der ynglingen, men då han redan så lefver i dig, att han tror sig och dig vara samma person, så har han ju redan nått lyckans högsta grad här och hans straff bör du icke mera uppskjuta o drottning! Välj nu någon af oss.
Drottningen lösgjorde sig från Ottos famnande arm, såg på honom med ett outsägligt vemod och sade:
— Ja det måste så vara. Hans lycka har räckt for länge, ty han är en jordens son. Tagen honom, j grannt smyckade och gören med honom, såsom i veten, att här alltid förr blifvit gjordt med dem, som ifrån lyckans högsta förflyttas till straffets högsta grad. Yngling, är du nöjd med din dom?
— Jag lefver blott i dig och jag är nöjd. J grannt smyckade, tagen mig.