— På alltför hårda prof hoppas jag du inte ställer mig, Otto. Falsk och förrädisk, säger du, emot någon annan, då jag är uppriktig emot dig. Det vore illa. Men jag pröfvar …. jag får väl vara litet elak, om det leder till något godt ändamål.
Den unga flickan hade ingen aning om, hvilken förhatad och förhatlig satts hon yttrat; jesuiterna kände hon blott till namnet — måhända icke ens det. Vid ett annat tillfälle skulle Otto nästan utan undantag bestridt och vederlagt denna satts; nu var hans egoism tillreds att göra honom sjelf till jesuit.
— Säg mig då Clara — sade han icke utan en viss obeslutsamhet — säg mig någonting …. som jag inte vet, men gerna skulle vilja veta. Älskar Helena mig?
Clara var icke alldeles oförberedd på en sådan fråga, icke destomindre skiftade hon färg; det var måhända den första gången i sitt lif den unga oskuldsfulla flickan, som hittills ledts blott af sin känsla, icke visste, huru hon borde handla för att handla rätt. Talade hon sanningens öppna språk, så förrådde hon sin syster och vän, och huru vida det skulle ledt till något godt, visste hon icke heller; sade hon deremot Otto en osanning, så skulle den vänskap hon lofvat honom, blifvit beseglad med en lögn; teg hon, så ….
Under det dessa tankar korsade sig inom hennes bröst, förgingo några ögonblick och hon teg.
— Älskar Helena mig? — återtog Otto.
Den ton, hvarmed Otto båda gångerna utsade denna enkla fråga, var icke sådan hoppet gifver utan snarare någon annan. Det var, liksom han icke så alldeles gerna velat höra denna fråga bejakad. Så mycket värre för Clara; den stackars flickans förlägenhet ökades.
— Jag förstår, att så är — sade Otto, i det han sakta tryckte Claras hand.
— Det var orätt af Otto att leda mig in till det, som Otto kallar vänskap.
— Var det orätt, Clara lilla? kanhända … men om det leder till ett godt ändamål.