Följande dagen var Otto icke vid sitt lyckligaste lynne, då han gick ner. Sedan den obehagliga drömmen lemnat honom — klockan var då två — hade icke mera lemnat sig åt sömnen, utan sökt genom lektyr fördrifva de onda skuggor, som ännu efter drömmen omvärfde honom. Dessa läto icke fullkomligen fördrifva sig, helst Otto till läsning valde Shakespear; hvilket visserligen i så fall var klokt, att han hölls vaken — ty hade han somnat, hade kanske samma dröm återkommit, i litet förändrad gestalt — men obetänkt, emedan Shakespear kastar för mycket blickar in i andeverlden, för att vilja förstöra minnet af en dröm.
Efter frukosten hände, att Clara blef ensam med Otto. Hon sade då: — nej, kan man se, hvad Otto i dag är vigtig och surmulen! Hvad felas dig?
— Jag har filosoferat förmycket på min kammare — svarade Otto småleende.
— Filosoferat, ånej! Efter filosoferandet tror jag att sådana der unga pojkar bli särdeles lyckliga, grötmyndiga och saliga. Förlåt mig Otto, men du har inte filosoferat; du ser dertill alltför slagen ut, nästan timid.
— Clara — sade Otto och fattade med starkt förtroende hennes hand — vill du bli min vän?
— Din vän! svarade förvånad Clara och ämnade skämta men tillbakahölls af det allvarliga i hans min.
— Ja, min vän. Men inte en sådan, som blott håller af mig, utan en som äfven kan vara mig till någon nytta …. om så behöfs.
— ”Om så behöfs.” Jag förstår dig inte rätt …. du nästan gör mig rädd. Men jag vill ändå bli Ottos vän efter din egen mening …. om jag kan.
Någonting oegennyttigt, barnsligt godt och troget kastade härvid ett vackert tycke öfver hennes ansigte.
— Men om denna vänskap skall köpas på en annans bekostnad? Om du lilla Clara, i och med detsamma du är god och uppriktig emot mig, blir falsk och förrädisk emot en annan, som du också håller af?