— Unge man, hvarföre vilja ha svar! Är det ej nog för dig att du älskat och att din kärlek varit stark och ren!
— Var min kärlek stark och ren?
— Ja, ty till belöning är du uppflyttad i öfversta straffgraden. Vi äro de olyckligaste af de tre klasserna. De vansinnige lida icke. De förstenade förståndsmenniskorna minnas inte mera sitt hjerta. Men vi, vi; blott vi, vi kunna lida, ty fast vårt hjerta är trasigt och söndersargadt, så är det ändå ett hjerta. Derföre kunna vi lida ….. Fagre yngling, känner du något begär till döden nu?
— Ja det stiger upp hos mig ett sådant begär och allt mer, allt mer.
— Då är du redan en af oss, och ditt yttre är redan alldeles såsom vårt. Kom nu till denna graf och fatta höjden af ditt qval.
Otto följde den talande och kom till brädden af en graf, som förde djupt ned. I djupet såg han Melia Saida. Hon sträckte mot honom bedjande armar; då ville han störta i denna graf.
— Du vill lefva i minnet, du vill fördjupa dig i denna graf, men kan det ej, ty du är bunden af det närvarande.
Ynglingen ansträngde sig, men var såsom fasthållen af tusende band. Vålnaderna skrattade åt hans bemödanden. Då ansträngde han sig ännu mer; tillochmed hvart enda af hans hufvudhår fick en förfärlig längtan till grafven. Fåfängt; banden blefvo allt starkare. Hans ångest blef större än all ångest i himmelen och på jorden. Slutligen började han liksom de andra vålnaderna att skratta.
Han skrattade gällt, öfverljudt, när han vaknade ifrån sin dröm.