— Jag skulle säga, att det går rakt tvertom. Det är ju också ett sätt att förklara drömmar.
— Jag tycker mycket om dig för denna raska spådom. Du har rätt, Clara, så kan det gå.
Nu blefvo de störda af Helena, eller rättare hon kom i god tid, ty det vigtigaste var taladt ut. Hon blef litet förvånad att finna Otto förtroligt hållande Clara i hand, henne, hvilken han hittills föga brytt sig om. Dock var det icke svartsjuka eller någonting så fult, snarare nyfikenhet om hvad de kunde hafva talat, som hade henne att säga: — se nu är Clara inte mera lilla syster för Otto.
— Nej tvertom; vi ha svurit hvarann en evig vänskap — sade Otto komiskt och pathetiskt och dolde sålunda en sanning bakom skenet af en lögn. Äfven den lilla Clara var honom behjelplig i att antaga en för tillfället passande min.
De började tala i andra ämnen. Otto frågade, hvad bok Helena höll i handen.
— Det är O. T. af Andersen.
— Det fägnar mig, att ni redan hunnit öfver sundet. I fjol, vill jag minnas, lästen j blott arbeten af de tre stora svenska författarinnorna.
— Men nu förefalla de oss redan litet tråkiga. När man läst ett af deras arbeten, har man nästan läst dem alla. Derföre flydde vi öfver sundet till Andersen, ty honom kan man tycka om. Otto kan inte tro, huru förtjusta Clara och jag voro i Spelmannen från Svendborg och Improvisatören. Vi gåfvo oss knappt tid att äta och med arbetet gick det dåligt.
— Ja, Andersen förtjenar det väl. Öfver hans hvardagsteckningar ligger utbredd en fin och skär poesi, så att man måste förlåta honom, om han äfven litet koketterar. Men huru kom ni er att läsa denna O. T. Ty minns jag rätt, så plär ni först efter genomläsningen se på författarens namn och i alla fall inte gerna läsa andra romaner än dem ni hört berömmas. Och hvem berömde O. T.
— Det kommer an på, hvem som berömmer, — svarade Clara — vi frågade af Emma Serén, hurudan boken var och hon sade, att den var ingenting. Derföre skaffade vi oss den, läste den och ha funnit oss bra deraf. Ack, hvad den Eva är söt, men hvad det var synd om henne!