— Jag tycker — sade Otto — att hon fick det skönaste slut. När en flicka får veta, att den hon älskar är hennes bror, så vill hon dö, fast hon tror sig vilja lefva. Får hon då äfven dö, så smekes hon af det mildaste öde; hon slutar vackert.
— Der finns ännu en flicka — anmärkte Helena — som är värd att hållas af: den snälla Louise, så ädel, så stilla och så undergifven. Hvilken motsats till hennes syster Sophie, qvick, litet god men mycket lättsinnig.
— Eva och Louise äro glanspunkterna i O. T. Tvenne sådana karaktärer skulle försona mig med en i öfrigt aldrig så tråkig bok. Om Eva är fin, etherisk och englasväfvande, så är i stället Louise rent mensklig, och det vill inte säga mindre. Och ändå älskade de båda obelönta!
— Är det då en så stor olycka — frågade Helena.
— Jag vet inte, så anser man — svarade Otto, men såg på Clara och icke på Helena.
Clara plågades af detta ämne och hon afbröt det:
— Nå Otto, du har ännu inte berättat oss någonting om Tuonela och huru det hade sig i — dödens boning. Hurudan är Saida?
Fullkomligen obesväradt svarade Otto: — å ja, det är en rätt söt flicka. Ni kan snart vänta henne här, sade hon. Och så bad hon mig helsa er så mycket.
— Hvad det skall bli roligt att se henne — sade Helena — jag minns henne ännu något litet. Jag tror jag var ett eller två år äldre än hon … ja, hon var sådan som Clara.
Otto såg på Helena; hon föreföll honom så älskvärd nu. Han såg på henne med ett visst vemod; det märkte Clara. Och när Claras blickar mötte Ottos, förstodo de ingendera den andra.