Otto tänkte om Helena: — mången sådan som du går oförstådd sin verld igenom; intet kärt hjerta klappar för henne; hon vissnar och dör utan att någon fäster sig dervid.
Olikartade känslor bemäktigade sig Clara; hon lemnade rummet. Omedelbart derefter följde Helena systrens exempel och Otto blef ensam; det smärtade honom — han visste ej hvarföre.
Kap. VI.
Metaren fastnar i ett nät.
Det var i Maj. Solen sken varmt, träden hade skjutit knoppar och öfverlade redan sig emellan om att skjuta blad. Gräsets späda grönska sade, att den rätta våren nu hade sin början.
En vacker eftermiddag finna vi Otto sittande i en båt i viken med ett metspö i handen. Bredvid honom ligger en bössa, hvilken han medtagit i förhoppning, att någon oförsigtig sjöfågel genom den skall få sin bane. Han har äfven med sig sin jagthund, Wilppas; icke för att den egentligen nu behöfdes — ty ganska väl hade han med båten kommit åt sina rof; om icke möjligen för sällskaps skull, eller emedan en jagthund, då han simmar efter en fågel och hemtar den i munnen, alltid deraf har så stort nöje, att det vore orätt af dess herre att icke, så ofta sig göra låter, dertill bereda honom tillfälle, helst en jagthund, stadd i embetsförrättningar städse är en intressant syn.
Ännu hade likväl ingen fågel vågat sig inom hundra alnars afstånd. Wilppas satt lugn, med en melankoliskt tänkande min och såg utåt sjön. Stundom kastade han en ytterst likgiltig blick på någon olycklig fisk, som Otto lyckats få upp till det torra. Han ansåg kanske metandet för ett föga ridderligt göra.
Otto för sin del var icke heller någon passionerad fiskare. Han ansåg väl icke i likhet med de gamle Grekerne fiskandet i allmänhet för ett oädelt och vekligt tidsfördrif, vid hvilket mindre kraft än list kommer i fråga, men metandet tyckte han vara ett dagdrifvararbete, passande antingen för håglösa pojkar eller utlefvade gubbar. Äfven hade hans metspö fått hvila på vinden i en vrå hela sju år igenom; i dag, då han såg det, fick han det roliga infallet att försöka, om han ännu kunde meta.
Föga intresserad som han var, hade han äfven tankar öfriga för annat. Metspöet ledde honom så naturligt att tänka på den tid, han sist hade det i hand. Hurudan var han då, hurudan nu?
Då var han icke ännu yngling, nu var han måhända mera än så. Då var han oerfaren, men ren och oskuldsfull; nu kände han redan många af verldens krokar och gångar, hans samvete frikände honom icke såsom alldeles skuldfri, om äfven förderfvet ej hunnit längre än till själens yta. Då var han en gosse, helt och hållit beroende af andra; nu kunde han sjelf föreskrifva sig lagar; den tid var för honom äfven inne att — föreskrifva hjertan lagar; han visste sig ju älskad. Vid denna tanke häfde sig hans bröst högt af stolthet; han ansåg sig för ingen del vilja ha barnaåldern tillbaka.
— Lycklig var jag såsom barn — sade han till sig sjelf — men är jag icke lyckligare nu, då Helena älskar mig. Redan ha alla mina galna griller ifrån drömmen försvunnit och jag känner mig så lugn, så lycklig, när jag är vid Helenas sida. Sådant anser jag för kärlek; på den öfverspända och passionerade kärleken, hvilken romaner låta en se, tror jag icke; åtminstone är jag för litet eldig till en sådan. Visst är det någonting, som jag liksom saknar och gör, att jag ej är rätt tillfredsställd, men jag förstår nu såväl, hvad det är; det är just det, att intet ord emellan oss blifvit vexladt åt det hållet; den första kyssen har ännu icke blifvit tagen … jag kan naturligtvis ej räkna de kyssar, jag på grund af slägtskapen haft äran få, ty de smaka just ingenting … Helena har ännu icke vågat se på mig med så vackra blickar, som hon helt säkert kan ge; min dufva har ännu icke kuttrat för mig sitt kärleksqväde. Allt detta är orsaken till att jag ej är rätt tillfreds; det heter väl, att kärleken är skönast, innan hon talar, men förlåt mig, min kära poët, jag tror dig ej; jag tror, att kärleken emellan Helena och mig just är af det slaget, som sedan den uttalats, oaktadt sin sakta början tilltar säkert. O visst vill mitt hjerta liksom litet klappa, när jag tänker framåt på den tid, då hon är min maka … låt mig se, månne det dertill åtgår mera än ett eller par år.