Han afbröts i dessa tankar af ett plaskande och hundens skällande i detsamma. Wilppas hade nemligen, oaktadt sin tranquillitet, observerat en större fisk, som fastnat på kroken och slog till med stjerten öfver vattubrynet. Otto var icke sen att vilja göra sig till mästare af detta byte, men så försigtigt han än sökte dra upp fisken, hände sig, att refven brast.
— Så litet metare är jag — sade han — att jag icke ens kom att tänka på huru svag en sju års gammal ref skulle vara. Skadan var obetydlig; gäddan var beskedlig mot mig, ty hon befriade mig ifrån detta göra.
De öfriga fiskarna, hvilka ännu lefde i vattnet på båtens botten, kastade han i sjön, tog årorna och förfogade sig hemåt. Skottet lossade han af på en kråka, som föll men af Wilppas icke ansågs värdig något steg.
Hemkommen gick han, klädd som han var, genast in och såg der lagmannen och hans dotter hvilka anländt, medan han metade.
Otto visste, att de skulle komma en af dagarna, blef således icke öfverraskad af denna syn. Äfven i hans sätt att helsa låg denna gång icke något, som kunde tyda på själsfrånvaro, utan snarare på verldsmannen. Han var icke fullt naturlig utan det var någonting affekteradt i hans artighet. Ty det kunde han icke hjelpa, att Saida, genom de minst sagdt obehagliga minnen hon väckte, var för honom en plågsam företeelse. Han såg på Helena och tyckte sig då må bättre.
Dessa känslor räckte dock icke många minuter. Ty när han tänkte efter och tog sitt förnuft till fånga, började han finna sig litet löjlig, som till följe af drömmar fattade att så säga antipathi emot en menniska, som med dem oskyldigtvis stod i sammanhang. Han betraktade henne och hon vann derpå oändligt. Detta stilla anlete, huru kunde det tillhöra ofriden eller sprida den omkring sig. Och hennes blygsamma väsen, så fritt från alla anspråk, och hennes röst med denna egna, halft undertryckta klang, kunde de egentligen uträtta något ondt! o nej.
Otto märkte, att hans kusiner redan hunnit bli temligen bekanta med Saida; åtminstone voro de redan du. De sutto hvar på sin sida om Saida och tycktes vara liksom litet förtjusta i henne.
— Huru lyckades ditt metande — frågade Clara.
— Jag har ingen fisk med mig; de voro så små, att jag kastade dem tillbaka i sjön. En större fisk höll jag på att få, men refven gick af, och gäddan gick fri.
— Stackars fisk — sade Clara — den förstod inte, att det hade varit bättre att dö en hastig död häruppe ibland oss, än att långsamt tyna af med kroken i halsen, ty dernere lära de inte ha några läkare.