— Gick refven verkligen af — frågade Helena.
— Ja, men det var inte underligt med en sju års gammal ref.
— Å nej, Otto; så gammal var den inte. Det är blott några veckor sedan Helena lade dit den; vi hade tvinnat den, för Helena sade, att hon, ämnade börja meta i sommar kantänka.
— Den var ljusgul … ja nytt kan ibland ha den färgen. Helenas möda blef sålunda belönad. Det var illa. Men jag skall hjelpa dig att tvinna en ny.
— Är det roligt att meta, frågade Saida Helena.
— Ja nog är det såder småroligt, om man får något, att träda dem på en vidja och sen föra fiskarna hem och visa.
— Det är ett tidsfördrif i ordets egentliga mening — invände Otto — ingenting vidare.
— Men är det icke poetiskt — frågade Saida — jag tror jag läst i någon bok, att många vackra tankar då kunna komma före — tillade hon med en blyg min.
— Mån’ icke den poetiska sinnesstämningen liksåväl kan uppkomma, när man sitter sysslolös i sin båt eller på en bergsklack i den friska, fria naturen eller helt enkelt på sin kammare — svarade Otto sardoniskt.
— Då måste kammaren vara mycket treflig — inföll Clara skämtande.