Claras skämt misshagade Otto denna gång. Det for ett moln af missnöje öfver hans panna.
Saida sade: — magistern medger väl ändå, att yttre förhållanden, det som är omkring oss menar jag, äfven kan göra något åt sig. Till exempel ett metspö i handen och en skön natur omkring mig.
— Ja jag medger ….. det är mycket orätt af mig att yttra bestämda åsigter i sådana fall som detta; ty jag är inte alls poetisk.
Saida skiftade färg, dock blott helt lätt.
— Otto har sin stygga dag i dag — hviskade Clara till Saida, likväl med flit halfhögt, för att Otto skulle höra det. Hon såg äfven härvid på honom med en slug uppsyn.
Otto sade till Saida:
— Tro henne inte, fröken Saida; mina sednaste ord syftade endast på mig sjelf, på ingen annan; tro mig …. Och när jag tänker efter, så är det inte orätt, att jag anspråkslöst säger min mening, om det ock icke finnes poesi inom mig. — Han smålog och fortfor: — jag tror visst, att själen stämmes olika allt efter det olika i det oss omgifvande, men huru själen stämmes beror på huru hon var stämd förut. Så kan den ena gången en skön natur verka inom mig frid, en annan gång känsla af tomhet och saknad. När känner fången mera sin smärta, än när solen ler emot honom. Solen, den varma och mäktiga solen, kan icke skapa sig sympathier hos fången; snarare tvingar fången solen till sympathi med sig. Den lyckliga bruden åter, när känner hon varmare sin lycka, än då solen och den sköna naturen, lika festligt klädda bröllopsgäster, nicka henne bifall. Säkert minnes hon icke då, att de finnas, hvilka hoppet svikit och hvilka mena, att samma denna sol gjorde bäst att icke lysa öfver deras elände ….. Allt detta är dock ytterligheter, sådana ingen af oss erfarit. Men äfven annars, då man icke rimligtvis kan säga sig vara lyckligare eller olyckligare än vanligt, anslås man ändå ganska olika af det omgifvande, den ena gången till vemod, den andra till fröjd, stundom åter till ingendera, till någonting oförklarligt ….. måhända till poesi, om poesimöjlighet bor hos individen.
— Månne inte — sade Saida — just vexlingen emellan sorg och glädje, vemod och fröjd vara lifvets poesi?
— De jemna vågorna, ja. Det är möjligt — tillade Otto med en lätt suck, som ungefär tydde på omöjligheten att få själens och lifvets dunkla gångar belysta.
Saida steg upp och närmade sig fönstret. Hvad här är vackert, sade hon. Kanske äro granar de vackraste träd. Orätt ändå att jemföra träd! Få de inte vara för sig?