Dessa ord talade hon såsom för sig sjelf. Otto kunde icke annat än betrakta hennes anletes uttryck. Helena såg på Otto, Clara på Helena.
Otto sade: — fröken spelar ju pianoforte. Det minns jag nog. Var god och låt oss höra.
Prostinnan, som just inträdde, anmärkte, att instrumentet var gammalt, och hade svagt ljud, men att det föröfrigt var väl stämdt, ty kantorn i församlingen hade nyss stämt det, han som för sitt fina öra var särdeles känd.
På en välbeställd prestgård finnes sällan ett pianoforte. Det här befintliga var det enda arfvet efter prostinnans fader och tydligen från den tid då de fordna klaveren eller clavicembalerna började öfvergå till de moderna pianoforte. Prostinnan hade i sina yngre dar spelat något litet; detta hade gått i arf till hennes döttrar, hvilka således icke voro särdeles försigkomna — deras underbyggnad var icke stor, men ändå särdeles roade af musik; liksom äfven Otto, hvilken icke trakterade något instrument.
— Ack hvad det blir roligt att höra dig Saida, ty säkert spelar du så väl.
Saida smålog, men begick icke det felet att på förhand reservera sig. Hon satte sig således och utan alla preludier spelade hon ett stycke, som icke var kort, men tycktes så, ty hon spelade verkligen väl och utan all affektation.
Prosten, hvilken jemte lagmannen inkommit under det Saida spelade, sade, när hon slutat:
— Bravo, lilla Saida, det kallar jag att spela väl; och det ändå utan all ansträngning. Agatha min gumma, ser du man kan ändå spela väl, oaktadt man lemnar bort det der störande arbetet med kroppen, hvartill Angelique och så många andra göra sig skyldiga.
— Kanske fröken äfven sjunger — frågade Otto.
— Ack ja — sade Clara — sång tycker jag så rysligt om. Sjunger icke du, Saida?