— Ja, något litet. Jag har inte sjungit på lång tid, så jag vet inte, om jag ens vågar skylla på heshet. — Småleende tillade hon: — och om jag kommer af mig, så börjar jag om igen.

Vi måste förlåta Saida, om hon denna gång reserverade sig, dels emedan hon nyligen icke gjorde det, dels emedan hon ansåg sig i sång underlägsen sig i solospel. Deri hade hon åtnjutit undervisning och ägde måhända skola, i den förra icke.

Hon sjöng en sång. I den första versen var hennes röst ännu svag och nästan darrande — Saida var väl litet rädd. Men för hvarje vers växte modet, intrycket och intresset, så att det var som högst, då hon slutade. Ingen kom sig ens till att berömma eller tacka henne; ett bevis på hvilket intryck hennes flärdfria, ljufva och dunkla sång hade gjort.

Orden, till hvilken musiken var liksom gjuten, innehöllo en saga om en blomma.

I många år hade en skön och ljusröd blomma blomstrat på en klippas häll. De friskaste, grönaste blad förhöjde ännu mer blommans skönhet. Men blomman var icke nöjd, ty ingen såg blomman och hon tyckte sig på det hela taget uträtta ingenting. En gång frågade blomman af sin Gud: — är jag till nytta eller skada? Begär ej att veta det, svarade blommans Gud, är det ej nog för dig att vara blomstrande, evigt ung och vacker! O nej, svarade blomman, här blomstrar jag på denna klippas häll; ingen ser mig, hvad är det då med min skönhet. Jag ville hellre vara till nytta eller skada. Då blef han vred, blommans Gud och han sade: fåfänga, otacksamma blomma, jag kunde genast förinta dig, men jag har skapat dig. Hittills har du icke varit till nytta eller skada, men, om du så vill, skall du få bli till det ena. Välj emellan att i allan evighet blomstra liksom tillförene, osedd af alla, skön i din egen skönhet, eller att bli till skada och mista din oförgänglighet. Nu valde blomman att bli förgänglig och att få skada. Och klipphällen förvandlades nu till en dal, der vandrare ofta gingo, blommans stänglar fingo törnen, och blomman sjelf fick nu ett namn. Många, många sågo och beundrade den vackra blomman och märkte icke dess törnen utan sårade sig deraf. Detta fägnade blomman. Men en dag uppstod storm, så att blomman skakades hit och dit och sårades illa emot sina egna törnen. Sedan så vissnade blomman, hon blef ful och gammal och dog.

Sedan Saida uppstigit ifrån pianot, tycktes hon icke mer vara densamma, som förut. Det luftiga och sväfvande i hennes natur hade nu öfvertaget och firade sin seger i kindens skära glöd och ögats drömlika förklaring.

Sådan hon nu var, hade Otto sett henne en gång förut, men i drömmens svärmeri. Nu drömde han … o nej … han var beklagligtvis vaken. Hon såg händelsevis på honom, men ack, blicken trängde litet för djupt. Hans hjerta klappade våldsamt … det kände han ej; det klappade ännu mera våldsamt … då kände han det. Han fann nu, hvem han ville trycka till detta klappande hjerta, men han fann äfven, att han icke drömde; ack och ve, han fann, att han var vaken!

Ett hårdt och obevekligt öde vill stundom så, att menniskan efter ett saligt ögonblick med förfärelse finner, att hon är vaken. Hon borde ju fröjdas deråt, hvarföre då förfäras! Kanske emedan ett sådant ögonblick är en vändpunkt i menniskans lefnadsbana och nya, okända trakter öppna sig för hennes syn … okända trakter, stumma trakter, de der ingenting förtälja om sig, alldeles ingenting berätta huru det är att vara i dem, tysta som grafven om det mål, dit de föra.

Kap. VII.
Nätet knytes starkare.

Följande morgon var icke vacker. Ingen sol, ingen fågelsång, blott storm och regn.