Otto vaknade helt tidigt. Ovädret lät honom icke sofva längre, oaktadt han visst icke åtnjutit den nödiga hvilan. Men ovädret hade äfven bundsförvandter.
Det första han tänkte var: ännu är hon här, och det fröjdade honom ovädret, ty sannolikt var, att hon skulle qvarstanna tills detta gått öfver. Han finge då ännu kanske många timmar se henne, tala med henne.
Det andra han tänkte var: hon är här ännu och det smärtade honom. Aningen höll för honom sin spegel och visade det tillkommande. Han såg syner, hvilka förskräckte honom.
Han fattade ett raskt beslut, det att fly hemmet, sålänge hon var der. Han hade redan länge ämnat företaga sig en jagtfärd, hvartill han anslagit mera än en dag. Nu kunde han ju anträda den. Hvad gjorde det, om regnet smattrade, om han än blef genomvåt; han var ju härdad, det visste han af gammalt, emot alla förkylningar. Hvad gjorde det, om de i hemmet ansågo honom besynnerlig eller oartig, som företog sig en jagtfärd just nu under detta oväder och då ett rart främmande gästade under detta tak.
— Måhända skola de framdeles tacka mig, — tänkte han — allt, allt skall jag förklara dem sedan, när Helena är min … Helena, ja … Jag skall säga henne, att jag icke ville älska denna andra, att jag ville fly henne, innan … det var för sent; innan mitt hjerta blifvit en ruin, den jag icke vågade erbjuda Helena. Om Helena då skrattar och stolt i sin lycka säger mig, att allt detta var tomma farhågor, så skall jag inte sätta mig emot hennes tro utan blott bedja henne tacka mig. Det skall hon göra då.
Han klädde på sig med en ifver, som var förenlig med hans beslut. Han drog på sig sina jagtstöflar, ställde allt, som hörde till skjutväskan i ordning. Bössan var nu det enda, som återstod; hon hade icke varit begagnad på lång tid, ty den bössa han i går hade med sig, var hans sämre.
Hade bössan genast varit i behörigt skick, så hade det varit ganska bra. Men som hon det icke var, förgick mera än en fjerndels timme, att göra henne vederbörligen tjenlig för en längre färd.
Under det dessa minuter förgingo, hittade hans tankar och känslor på många nya vändningar och när bössan var i behörigt skick — då vacklade hans beslut. Skumt såg han för sig en förtjusande bild; det växte inom honom ett begär att göra bilden klarare, att se henne sjelf. Och detta begär fick en mäktig medhållare i den tanken, att det vore omanligt, fegt att, genom att undfly faran, vilja skapa sig ett öde.
Han sökte opartiskt bedöma, hvilketdera han borde, fly, eller bli qvar. Opartiskt ja. Följden blef, att han stoppade sin pipa och stannade qvar.
— Hvarken någon mensklig eller gudomlig domstol kan fälla mig, om jag nu stannar qvar. Det jag nu gör är icke orätt, att fly vore det icke heller, men barnsligt, narraktigt.