Sådana voro hans morgonfantasier, medan han spatserade upp och ned i sin kammare. Han rökte med den ifver, som om det gällt en embetsförrättning och den ena pipan aflöste den andra, utan att han märkte det. När han blef kallad till frukosten, kunde han icke tro sin klocka, som sade, att fem timmar förgått, sedan han steg upp.
Lagman Randel hade icke ämnat blifva qvar öfver natten. Men ett plötsligt illamående, som inträffade, då det redan var tillsagdt om förespänningen, tvingade honom att lyssna till prostens och dess frus böner, helst äfven hans dotter bevekande bad honom icke blottställa sig för den kalla aftonluften. Han ämnade dock att följande morgon, ifall han då blifvit bättre, jemte sin dotter återvända till hemmet, hvilket han ogerna ville lemna utan uppsigt en så arbetsbråd tid.
Såsom redan är berättadt, behagade det denna morgon blifva ett oväder, hvilket äfven fortfor hela dagen. Stormen var genomträngande och kall, samt luften till följe af regnet fuktig och rå, så att han, oaktadt illamåendet upphört, tvangs att äfven denna dag och derpå följande natt bli qvar på prestgården.
— Detta är dock ett herrligt väder for oss landtbrukare — sade prosten. — Jag tycker hvad hafran och ärterna och den späda rågbrodden nu skall skjuta fart, när solen börjar skina efter det här.
— Och i morgon, om det vill hålla upp och jorden icke är alltför klibbig, kan man väl utan risk kasta korn i den — menade lagmannen. — Jag är såsom landtbrukare litet af mig kommen; det kan vara så godt, att det regnar; jag förhindras visserligen att komma hem, men får i det stället profitera af brors råd, som säkert äro grundade på mångårig erfarenhet.
De båda gamla herrarne kastade sig nu på landtbruksfrågor och fördjupade sig deri med det intresse, som i sådana fall utmärker kännaren och patrioten.
De första timmarna tyckte Otto sig åter vara alldeles lugn och likgiltig för Saida och desto varmare för Helena. Han sökte denna förmiddag ersätta Helena för det han den föregående aftonen lemnat henne i skuggan. Alltid så ofta hon var inne — ty hon hade den fatala veckan — vädjade han till hennes tycke, lockade henne att tala och vara glad. Häruti gick han så långt, att han nästan var oartig emot fröken Randel, som ändå var en gäst. Hade Helenas bröst den föregående aftonen varit öppet för en gryende svartsjuka, hvilket vi dock icke böra tro, så blef det härigenom botadt. Sjelfva den skarpsynta Clara, hvilken med förskrämd blick iakttagit Otto den sista qvällen, ansåg sig nu kunna vara trygg och säker.
Saida å sin sida fann med den fina instinkt, hvarmed qvinnan i sådana fall sonderar qvinnan, att Helena älskade Otto. Huru det var med denne, kunde hon icke finna, måhända emedan det var en man.
Och Otto sjelf? Han var inom sig segersäll, stolt och belåten, emedan han ej företagit sig jagtfärden. Nu hade han ju, tyckte han, vunnit bekräftelse på att Saida icke var farlig för hans pantsarklädda hjerta.
Han misstog sig; hvad han trodde vara ett afslutadt helt, var blott en evolution i kärlekens serie. Emellan den dag, då solen första gången vårligt helsar oss och smälter snön på våra tak, samt den, då all snö är smält och intet deraf finnes qvar i våra skogar, finnas dagar med nordanvind, dagar med kall snö, dagar som hota med evig vinter och icke lofva sommar. Och huru gör bäcken? Närmast sin källa forsar han, der han störtar utför klipporna, men i dalen blir han så obetydlig, så stilla. Du hör honom icke; du ser honom knappt, der du stiger öfver honom. Och ändå blir af honom en stor och bred, djup och mäktig flod.