När det blef afton och han tog sitt godnatt, då visste Otto, hvem han älskade. Och nu visste han det klart och bestämdt; han fann det vara oåterkalleligt; han äflades icke mera med fåfänga försök att tro annat. Bedröfvad skänkte han dock en flyktig tanke åt Helena; flyktig ja, ty Melia Saida hade redan rotfäst sig i grunden af hans bröst.
Hans kärlek nu var ren, utan alla beräkningar, alla afsigter. På sådant, som att få Saida till maka, tänkte han icke; han tänkte icke ens på att vinna hennes genkärlek. Han tänkte icke på lycka eller olycka, nutid eller framtid, men han — älskade och han kände all kärlekens ljufhet.
Kap. VIII.
Före och under ett bröllop.
I två eller tre dagar efter det Saida farit bort, hade Ottos själ rik sysselsättning. Minnet gaf en vänlig hand åt fantasin och Saida stod för hans själs öga. Men efter dessa få dagar blef hennes bild något skummare och den tillfredsställde honom icke mera. Det vaknade hos honom den smärta, som af jordens barn kallas längtan. Han ville se henne, sådan hon verkligen var; med minnets teckning var han icke nöjd.
En afton, sedan solen redan gått ned, spatserade Otto i trädgården. Innan han visste ordet af, mötte honom Clara. Störd i sina tankar, betraktelser eller känslor, spratt han till och sade: — du Clara här, så sent?
— Ja, jag fick medlidande med dig stackars gosse, som spatserat här en god halftimme i denna tunna rock. Jag kom för att be dig in eller … tag åtminstone denna kapprock, som jag, ser du Otto, har med mig åt dig.
— En halftimme, säger du; det är omöjligt. Aldrig mera än fem minuter.
— Hvad fattas dig Otto? Du har hela dagen varit så tankspridd; så var du inte i går eller i förgår eller nånsin förut.
— Var jag inte så i går och förgår, så är det underligt, ty då var jag redan alldeles såsom nu. Någon är ändå skillnaden, ty jag förstod mig inte då ännu på att längta; det var blott ljuft, men nu är annat.
— Älskar Otto verkeligen henne, som for bort? Älskar du Saida?