— Om jag älskar, hvilken fråga! Kan Clara tänka sig annat, än att jag skulle älska henne. Minns du henne, såg du på henne, hörde du henne tala, hennes röst. Sådana väsenden äro satta hit på jorden för att älskas.
— Och sådana som Helena, hvarföre äro de satta hit? Är det för att lida?
— För att fördunklas utaf stjernor af en högre ordning.
— Kärleken har då gjort dig hård, obarmhertig och … kärlekslös. Det är illa.
— Stundom är jag varm endast för henne; det är sannt … men stundom åter tycker jag mig vara varm äfven for allt annat, mycket varmare, än jag nånsin var det, innan jag älskade henne. Sådana ögonblick tycker jag mig förstå naturen och menniskorna bättre än förut och älska äfven dem. Det är Saida, som då skänker glans åt allt annat.
Det blef då hon — tänkte Clara och suckade. Hennes aningar hade icke bedragit henne och hon suckade ännu en gång.
Otto fortfor: — du lofvade att vara mig en vän, och jag tror jag åt dig lofvade detsamma. Men vet du Clara, att jag genast var litet oärlig emot dig; då vågade jag, besynnerligt nog, inte säga åt dig, att den dröm, jag berättade för dig, var drömd natten efter det jag var på Tuonela och att just Melia Saida var drömmens drottning; nu säger jag det så gerna.
— Och hvad tänker du nu, hvad vill du, hvad hoppas du? svara mig och förlåt mig, som frågar så.
— Hvad jag tänker; jo jag tänker inte alls. Hvad jag hoppas! jag hoppas ingenting ännu. Och hvad jag vill! Jag vill se henne, blott se henne. Clara, min vän, ställ så till att jag får se henne.
Många känslor splittrade sig, många tankar korsade sig inom den unga flickans bröst. Hon kände sig frestad att sky Otto, men hon kände sig äfven dragen till honom mera än förr; det var liksom han nu mera än nånsin varit i behof af en vän, ty han var icke lycklig, om han äfven sjelf tyckte så. Kunde väl Clara klandra honom, för det han icke älskade hennes syster, för det han älskade denna Saida, för det han tycktes förlorat tillochmed minnet af Helena! o nej, det kunde Clara icke, då hon fann, att han helt och hållet och så varmt lefde för Saida. Hon var en qvinna, hon hade ett hjerta och Ottos kärlek alstrade vissa sympathier.