Det var således med oförställd glädje hon svarade: — i öfvermorgon är bröllop på Kuusisto; du har sagt dig inte vilja komma till detta bröllop … men besegra nu din vedervilja, ty tänk om Saida vore der.
— Om hon vore der, ja då vore dessa aristokratiska väggar inte mera tråkiga, ty himlen vore der. Men du förespeglar mig kanske toma luftslott. Och jag minns väl, huru hon sade, att hon och hennes far icke varit och gratulera. Menar du, att den ceremoniela gubben Stålheim skulle bjuda dem ändå?
Det vägde något litet, innan Clara svarade: — med bjudningskortet fick äfven Helena en liten breflapp ifrån bruden. Bland annat säger hon der, att Tuonela herrskapet skulle bjudas, oaktadt de inte gratulerat — för brist på damer.
— Tack goda Clara för att du inte teg med hvad du visste. Jag får då se Saida många, många timmar. Jag får tala med henne, höra hennes röst.
— Och nu godnatt, Otto!
Med dessa ord aflägsnade sig Clara. Tyst som hon kommit gick hon igenom salen och in till systrens och sitt rum. Helena var redan inslumrad. Clara lade lent sin hand på hennes panna, hennes hjerta. Allt utvisade lugn. Hon kände på sin egen panna, o hur den brände; hon lade handen på sitt eget hjerta, o hvad det klappade!
— Nu är du lycklig — hviskade Clara — om Gud nu lät dig somna in så der, stilla och för alltid, så skulle Clara inte klaga. Men fast du vore kall och stel, så kysste jag dig, likasom jag nu gör.
Späda armarna slog hon kring systrens hals och kysste henne. Sedan gret hon sakta men bittert. Tårarna lättade icke hennes hjerta.
Och ändå gret det rena samvetet dessa tårar!
— — — — —