Saida såg efter honom med saknad; hon hade velat, att han ännu längre varit vid hennes sida. Hon fann honom älskansvärd, ännu mer, hon ansåg sig redan älska honom. Lätta behagliga bilder sväfvade förbi henne, skuggor, som liknade kärlek.
Ensam satt hon så en liten tid bortåt. Då närmade sig henne en man, den hon icke kände och icke hittills varseblifvit, — förmodligen emedan han icke befattat sig med dansen utan uppehållit sig med de äldre herrarne i andra rum.
Främlingen befann sig i den ålder, som man kallar mannens andra vår. Han var snarare kort än lång; det bleka ansigtet hade denna anstrykning af melankoli, som vittnar om genomgångna prof och utkämpade strider; i hans ögon bodde lugnet — skenbart, ty en uppmärksam iakttagare hade der äfven funnit en orolig eld. Som yngling hade han måhända varit vacker, ty icke ens ännu hade ungdomsfägringen helt och hållet flytt, endast delat med sig åt ett stilla svårmod, genom hvilket hans utseende mera vann än förlorade.
— Förlåt en okänd — sade han — som tar sina trettisex år till förevändning, då han till en ung flicka, den han första gången ser, vågar ställa några ord. Jag hörde för en stund sedan en af de unga damerna kalla er Saida. Heter fröken Randel så?
— Melia Saida, ja.
— Äfven Melia! Melia Saida! Är ni en sierska, och gissar äfven till det andra namnet. Eller talar ni sanning?
— En sierska, nej — svarade Saida småleende men förvånad.
— Förlät mig mitt utbrott, men detta namn hade för mig ett stort värde, då jag var ung, så ung som ni. Ack, ett alltför stort värde. Ung är jag inte mera, men ändå klingar detta namn så ljufligt.
— Min mor hade en vän, som hette så; de hvila vid hvarandra.
— Denna er mors vän hette Melia Saida Linders?