— Och ni är inte en utlänning utan en af de våra!
— Jag är tillochmed född i denna socken; många års vistande borta har förändrat mitt uttal.
— David Baremann — sade Saida och såg på honom med nöje. — Ni lefver och är återkommen.
— Jag har kommit tillbaka. Jag ville se en kär graf och jag har sett den. Nu må jag återvända.
— Ni minnes äfven min mor! Blif qvar i vårt land … för alltid … eller åtminstone, dröj här, länge.
— Mitt lif tillhör nu mera konsten. För att kunna gagna den, är Finnland mig för trångt.
— Ni är konstnär, målare? ja? Jag har ett dyrbart arf efter min mor, en portfölj. När jag fyllde mitt sextonde år, då fick jag öppna portföljen … min moder ville det så. Ingen annan än jag vet hvad portföljen innehåller, icke ens min far. Och ingen skall få veta det. Men ett blott vill jag säga för er … mån’ jag gör orätt deri … för att få fråga. Der finnes en liten tafla med tvenne qvinnoporträtter och under är skrifvet: af D. Bnn. Dem har ni målat, är det icke så? Men hvilketdera är min mor och hvilket är Melia Saida, och är det icke dessa två?
— Den med ljusbruna håret och ljusa blicken är er mor. Melia hade dunkelbrunt hår och dunkel blick. Men? …
Saida förstod meningen med detta men, hon rodnade men fann sig och svarade:
— Det förvånar herr Baremann, att jag inte vet detta förut och nu frågar en obekant härom. Men en gång, då jag inte var mera än åtta år, frågade jag min far: ”huru såg mamma ut?” Då blef han så illa till mods och han bad mig aldrig mera göra denna fråga. Jag har lydt honom … tills nu.