— Men om ur förhoppningarnas stoft skulle uppspira nya förhoppningars vackra blomma.
Härvid kastade hon uppå Baremann en blick full af blygt deltagande, men tillika af den mest oskrymtade uppriktighet. Det var ingenting speladt i denna blick, ingenting beräknadt; på sin höjd var det, om man så vill, en ädel och angenämt dunkel själs fina och omedvetna koketteri. Saida var kommen till den gräns, bortom hvilken qvinnan icke kan skrida utan att falla i det öfverlastade och platta. Ty denna gräns är äfven en höjd, till hvilken den sanna känslan och instinktens behag visa vägen. Der firar qvinnan sina stoltaste triumfer; de pilar hon derifrån omedvetet skickar, äro i stånd att genomtränga de fastaste sköldar, vore de än sammansatta af ämnen, sådana som förtorkade minnen och härdande pröfningar.
Vid detta ögonblick råkade Otto, der han stod vid Claras sida, betrakta dem båda. Hans hjerta klappade af oro; en flyktig misstanke sade honom, att denne kunde bli honom öfvermäktig.
Clara sade: — snart får du då bekräftelse, goda Otto; säkert älskar hon dig. Jag är sa glad, att åtminstone du blir lycklig. Ty jag menar det så väl med dig.
— Men ser du, hvilken blick hon kastar åt främlingen, denne Baremann. Och ser du nu, huru han blir liksom förvirrad och inte svarar utan kanske … märker du … trycker hennes hand.
— Åh, ni karlar äro så sjelfviska, så fallna för svartsjuka. Sådana blickar ger hon väl åt alla; det är en egenskap hos vackra ögon att ibland skicka mycket vackra blickar. Och visavis handtryckningen, så såg du spöken på ljusa dagen, ty af den veta de säkert inte sjelfva.
Och Clara hade rätt, ty de visste ej af den.
— Tack, goda Clara, för att du hjelper mig att förvisa smärtande misstankar och jag vill tro dig, ty nu bemöter han henne åter med den vördnad, som sig bör. Till belöning för att du är snäll, skall jag inte mera se ditåt utan endast på dig. Jag skall tycka, att det är dig, som jag håller så af.
— Och jag skall åter låtsa vara grufligt kär i Otto. Eller nej, det vill jag ändå inte. Mycket bättre är, att vi ingenting låtsa, utan äro såsom vi äro. Se så der ja.
Dansen förgick hastigt för Baremann och han lemnade Saida. Det var den sista dansen före supén, hvarpå man skildes åt.