Otto körde för sina båda kusiner. Det var vid soluppgången; allt bådade den vackraste dag. Likväl samtalade de unga tre icke med hvarandra; tysta återvände de till hemmet.
Kap. IX.
En målares tafla. En moders minne. En faders siareblick.
Baremann hade beslutat att icke dröja i socknen mera än några veckor; han ville blott förnya bekantskapen med kära ställen — om menniskorna var han icke så noga — men öfverraskad och igenkänd af öfverste Stålheim, kunde han icke annat än antaga dennes bjudning till bröllopet. Här återsåg mången honom med förvåning, blandad med glädje; bland dessas antal vilja vi nämna lagmannen och prosten, hvilka båda på det hjertligaste bådo honom till sig.
Såvida den by, inom hvilken Baremann bodde, icke var många stenkast ifrån Tuonela, ansåg han sig först böra uppvakta lagmannen.
I sin ungdom hade han ofta varit på Toiwola. Namnet var väl nu ett annat; dock hade det intet förskräckande för honom; han fann allt sig så likt. Innan han steg in, kunde han icke låta bli att gå och helsa på ett träd i parken för att se, om det ännu hade qvar bokstäfverna M. S. L., dem han (den barnslige!) aderton år tillbaka hade ristat i barken. Nej de voro borta, men på samma träd, litet lägre ned läste han M. S. R. ”Den dödas är dödt, den lefvandes lefver” tänkte han och suckade.
Lagmannen mötte honom på trappan och sade, klappande honom på axeln: det tycker jag om er före, herr Baremann, ni höll ord.
Saida helsade honom vänligt men blygt. Det var liksom hon anat någon jemlikhet och icke vågat närma sig honom med denna barnsliga förtrolighet, som unga flickor så gerna inlägga i sitt sätt med män, framskridna öfver en viss ålder.
Oaktadt skillnaden i år, kommo de tre ganska väl öfverens och de hade mycket trefligt. Det förflutna gaf konsistens åt det närvarande.
— Huru kommer det till — frågade lagmannen — att ingen här i Finnland visste någonting om hr Baremann? Vi trodde alla er vara död.
— Det var allt mitt eget fel; jag lät aldrig höra af mig; jag tänkte, att det inte skulle intressera någon. Och utomlands var jag flere år en fattig kringstrykare, okänd af alla. Framdeles sedan mina taflor lyckats vinna bifall, nämndes måhända någon gång i Finnland dens namn, som målat dem. Men det var icke namnet Baremann; ty jag hade ett annat namn såsom konstnär än såsom menniska!