Lagmannen skulle gerna velat höra Baremann berätta om sina lefnadsöden och äfventyr i främmande land; det hade varit intressant att höra en konstnär sjelf beskrifva scener, hvilka på hans själ haft inverkan och möjligen gjort honom till hvad han var. Till följe af grannlagenhet ville dock icke lagmannen göra någon bön eller anhållan derom, helst han föreställde sig Baremann, såsom en af de menniskor, hvilka icke gerna beskrifva sina utrikes turer.
— Gissar jag rätt — sade Saida — att denna hoprullade duk innehåller en målning?
— Ja, det är min nyaste tafla. Jag tog den med mig, det är alltid ett nöje för en konstnär att för ädla och finkänsliga menniskor visa sina skapelser.
— Men är det då säkert, att de skola sentera — inföll lagmannen, talande liksom i allmänhet utan att taga komplimangen åt sig och sin dotter.
— Ja jag menar det så. De som ha finhet i känslan samt ädelhet och värma i hjertat, de äro de rätta recensenterne; utan allt studium irra de sig likväl sällan.
Målaren rullade upp sin duk, spände upp den och gaf den ett läge, sådant han ansåg det fördelaktigaste.
Taflan föreställde en yngling stående på en öppen plats, ifrån hvilken tre vägar grenade sig ut. En väg, hvilken längre fram tycktes alldeles obanad, förde till vilda trakter, der skrofliga, branta berg voro att bestigas, mäktiga vattenfall att undvikas. Det var trakter af faror och behag. Längst bort tycktes dock landskapet anta ett något mildare tycke äfvensom himlen ett vackrare blå.
En annan väg, hvilken syntes långt fram, förde genom leende landskap, fulla af blommor och skuggande palmer. Himlen hade den skäraste, liksom vällustigt darrande blå färg, hvilken dock längst bort emot horisonten öfvergick till ett fult och obehagligt grå.
Den tredje vägen, hvilken var den smalaste, förlorade sig i ett landskap, hvilket tycktes ha ingenting utmärkande utan snarare vara motsatsen till all skönhet, ty det var en hed. I stället för att det först omtalade landskapet närmast ynglingen visade höga granar och det andra åter lockade honom med söderns frukter och träd, hade detta tredje landskap blott att erbjuda den öde anblicken af enbuskar och i vexten knutna tallar. Himmelens färg var här grå och dyster, men klarnade, ju längre dess mera och längst bort, der jorden och himmelen berörde hvarannan, var en glans, underbar att se.
Hvarje landskap hade sin förespråkare, sin talman. Framfor vägen till de storartade vilda trakterna stod en gammal man med ett strängt men icke obehagligt ansigte. Uttrycket i detta ansigte var nu straffande, ty redan har ynglingen gifvit sin hand åt en skön men lättfärdigt leende qvinna, hvilken bjuder in honom till den sköna och leende trakten. Ynglingen synes dock ännu obeslutsam, om han icke snarare skall följa gubben med det allvarliga anletet. Den tredje vägen synes han icke alls bekymra sig om; derföre har äfven dess förespråkare till hälften vändt sig bort med en stilla sorg utbredd öfver himmelska och rena drag. Det var en engel, denne tredje vägens ombud, såsom man det väl kunde se af den fotsida, hvita drägten och de skugglikt skira vingarna.