Det förflutna ryckte honom helt och hållet i sin trollkrets. Han omfamnade vildt den kalla stenen, han betäckte grafkullen med kyssar.
Kap. II.
Gammalt nytt.
Öfver den ena af de sjöar, hvilka äro synliga från Toiwola kulle, vilja vi glida till en annan ort, till prestgården i församlingen. Afståndet öfver insjön är blott en knapp halfmil.
Kyrkoherdebostället låg ganska täckt vid en vik. Granar voro planterade framför byggningen, dock icke så tätt, att ju icke utsigten åt sjön snarare vann, än förlorade på dem. Äfven sjelfva bostället med sin gammalmodiga snitt tog sig derigenom ganska bra ut för en, som ifrån sjösidan betraktade detsamma.
I det så kallade förmaket sutto prostens båda döttrar vid ett litet mahognybord och sydde. Länge hade de suttit så utan att tala med hvarann; slutligen sade den ena:
— Kors, Helena, hvad du arbetar ojemt, ibland så ifrigt, som om det vore dagen före julafton, ibland åter så långsamt och afbrutet, som om du hade ganska vigtiga tankar. Hvad är det, om man får lof att fråga?
— Jag har så grufligen ledsamt, vet du Clara; derföre arbetar jag så ojemt.
— Hur kan du ha ledsamt; jag för min del är nu så glad och har det så innerligen bra. Tänk, efter några dagar ha vi Maj, vi få grönt och varmt och vackert.
— Vi få ja, men vi ha det inte ännu. Den första våren är en bra obehaglig årstid, se på gräset, huru fult, se på björkarna. Tacka vill jag vintern, som med sin hvita likdrägt täcker öfver det onda, som hösten den härjaren gjort; vintern är bra, men våren, som är nog obarmhertig att kasta bort täcket och visa naturen, sådan hösten lemnade den, ja ännu rysligare, ett fem månader gammalt lik!
— Nu talar du så ”lättsinnigt”, Helena, som eljest låss vara så gammal och klok och rättänkande …. och så ofta corrigerar mig i sådana fall. Är icke våren hoppets årstid?