— Hoppets årstid, än sen! Hösten är minnets årstid; hoppet kan bedraga, minnet bedrar aldrig.
— Men naturen bedrar oss icke. Sommaren håller säkert hvad våren lofvade. Och hvad lofvar inte våren, äfven den första våren; hon har ju lärkor, vackert solsken, vacker blå himmel, träden ha små knoppar …. hvad kan man mera begära! Aldrig är jag så glad som om våren, jag tycker mig då vara en hel karl.
— Så har äfven jag tyckt hittills; jag har aldrig ens märkt, att den första våren är ful, hela min håg har stått åt den andra våren och sommarn. Men i år, nu trycker mig något, som jag inte vet hvad det är; jag ser i våren blott höst; jag är liksom rädd för hvad sommaren skall gifva.
— Tala inte ändå så, goda Helena; jag blir också helt rädd. Nej, var glad, såsom jag är.
Clara log, när hon sade detta, men i detta leende var dock någon melankoli. Helena bemödade sig äfven att skratta, men hon kunde icke hjelpa, att äfven några tårar smögo sig fram. Detta lättade dock hennes unga betryckta sinne, och efter några minuter skrattade hon tillika med systern hjertligt åt sina ”onda aningar.”
— Olydiga flickor — sade prostinnan, som inträdde i detsamma — sitter ni icke åter igen i förmaket och skräpar. Du Helena har säkert felet, som är äldre; Clara skulle inte eljest töras göra sin mamma emot.
Oaktadt detta brummande och sitt bemödande att se misslynt ut, kunde gumman dock icke fullkomligen undertrycka sin vanliga godmodiga och fryntliga min. Döttrarna blefvo således icke särdeles rädda, ja Clara till och med svarade:
— Åh ja, hvad jag törs, lilla mamma; tro inte, att jag är så mjäkig af mig; snart skall jag väl göra någonting, jag också, efter mamma berömmer mig framför Helena.
— Nog håller jag lika mycket af er begge, men när två syskon äro olydiga i samma sak, så plär man alltid kunna skylla felet på den äldre. Nog känner jag dig Clara och dina pojkstreck, tro inte, att jag tror dig vara så häf, att du just behöfver fundera upp någonting, för att inte synas bättre i din mammas ögon än din syster.
Gumman hade nemligen den lofvärda åsigten, att man icke bör hysa förkärlek för det ena eller andra af sina barn, att man åtminstone icke bör visa någon sådan. Derföre ville hon genom sitt senare yttrande liksom godtgöra det förra.