— Men — sade Helena — nog är det sannt, att jag denna gång hade felet. Jag hade så ledsamt och tänkte, att det skulle bli trefligare att vara i förmaket än i arbetsrummet; här är ändå vackrare utsigt och man kan här vara …. mera för sig sjelf.
— ”Mera för sig sjelf” — afbröt modren och tog sig en pris snus, ty hon snusade den goda gumman — mera för sig sjelf! sådant förstod jag mig inte uppå, när jag var vid din ålder och ledsamt hade jag aldrig. Jag kände knappt hela ordet.
— Hvad det måste ha varit för ena torra och prosaiska tider, de der tiderna, när mamma var ung, då ni inte förstodo er på att ha ledsamt, och det är ändå det första — menade den skälmska Clara.
— Torra och prosaiska, nej, det var de tiderna inte. Då gafs krig och äfventyr; hvarenda dag hade kunnat ge anledningen till en hel roman.
— Jag håller med mamma — sade Helena — att mammas ungdomstid mera hade förtjenat att lefva uti och vara ung, än denna. Men är det då underligt, snälla mamma, om vi någongång ha ledsamt!
— En ung flicka och ha ledsamt! Ungt folk får inte ha ledsamt. Arbeta friskt, mitt barn, och dröm inte, så har du aldrig ledsamt.
— Men goda mamma — inföll Clara med en småslug min — om vi nu ändå ponera, att vi ha ledsamt, skulle inte mamma vilja muntra upp oss litet och berätta något gammalt nytt?
— Ja och om jag gjorde er till viljes och berättade någonting sådant, så skulle ni, sen jag slutat, efter vanligheten säga mig, att ni hört samma historie tusen gånger förut och skratta åt er mor. Det blefve lönen, det …. Men tyst, ett kan jag ändå berätta er …. jag hörde det af gamla Antti, han var ditåt i dag …. och det är, att vi fått tvenne sockneboer till, herrskap förstås, och ett ganska förnämt till ännu, lagman von Randel och hans unga dotter. Samma Randel, som för aderton år sedan gifte sig med den vackra mamsell Adelberg, och genom henne kom att bli ägare till Toiwola.
— Toiwola — det namnet förefaller mig bekant — sade Clara, troligen har mamma berättat oss någonting om det, men blott få gånger, efter vi inte minnas mer än namnet.
— Se så, der ha vi en historie, som jag ännu inte berättat tillräckligt ofta. Men se då på Helena, hon tycks inte alls följa med; du skall höra på, min flicka, när din mor talar och inte låta mig ha besvär bara för Claras skull.