— Nog hör jag, goda mamma, uppmärksamt på, fast det inte ser så ut. Jag liknar Napoleon — tillade Helena med en komisk pathos — jag kan ha tankar för flera än en sak på engång.
— Napoleon ja, den tyrannen; han är allt ett dåligt exempel, han. Sådana bör man ej söka likna.
— Gulle mamma, nu kommer du igen ifrån ämnet — sade Clara med en otålig knyck på hufvudet.
— Ingenting är lättare, än att komma dit igen. Jo, ser ni, mina flickor — härvid tog gumman en pris — Toiwola är det, som man nu för tiden kallar Tuonela. Ni minns säkert den gamla begrafningsplatsen i kapellet … Det är nu fem år sen vi voro der (vi foro då i båt öfver sjön och på det sättet blef det inte stort öfver en fjerndel — landsvägen är säkert tre eller fyra gånger så lång). Kapellkyrkan, som nu är flyttad ett godt stycke längre bort, stod fordom invid den gamla klockstapeln; ännu synas lemningar af henne. När der sist hölls gudstjenst, vet jag inte, men begrafningsplatsen begagnades ännu för femton år sedan och det sista lik der begrofs var just Randels fru (ja hon var det sista, ty fru Adelberg, hennes mor skillde man åt ifrån dottren och begrof henne, blott ett halft år sednare, vid den nya kapellkyrkan). Alltnog; den herrgård, på hvars mark den gamla begrafningsplatsen står, hette, såsom sagdt, fordom Toiwola och tillhörde en f. d. brukspatron, sedermera rätt och slätt landtjunkare, som hette Adelberg. Han hade i sitt äktenskap blott ett barn, men det barnet var värdt så mycket som tio andra. Det var Ingrid. Ack, hvad den Ingrid var god och vacker och intagande; jag var sjelf, så qvinna jag var och gift till på köpet …. Gud förlåte mig, var icke jag nästan lika kär i henne, som i min man. Tänk sen, hvad intryck hon skulle göra på ogifta, unga män! Det var inte en och två, som suckade af kärlek till henne … På samma tid fanns i socknen en annan flicka, hvars skönhet och intagande väsende mången jemförde med eller till och med ansåg öfverträffa Ingrids. Det var guvernanten på Kuusisto, fröken Melia Saida Linders. Dessa båda flickor, af hvilka den ena var ljuslätt och gladlynt, den andra mörklätt och melankolisk, den ena rik, den andra fattig, blefvo snart de bästa vänner. Det var en sådan vänskap, som man läser om i romaner …. Snart trädde till detta vänskapsförbund en tredje, en ung gosse, en student, som hette David Baremann, samme yngling, som engång räddade Melia och Angelique, då en varg ville öfverfalla dem. Han var dessutom småkusin till Ingrid, så att vänskapen mellan de båda flickorna och honom var ganska naturlig. Men det stadnade icke dervid utan öfvergick till kärlek, men emellan hvilka, derom var olika meningar; jag för min del tror, att de båda älskade honom och att han älskade Ingrid. Pappa mente deremot, att det var Melia han dyrkade och att man såg det på allt. Det säkra är, att när Ingrid blef förlofvad med häradshöfding Randel, så for Baremann bort och slog sig på att bli målare och lemnade studera på båten.
— Men — inföll Helena — hvarföre skulle då Ingrid ha förlofvat sig med Randel?
— Sådant kan ingen menniska alls känna, mitt barn; ty det beror så ofta på omständigheterna. Och de voro icke heller olyckliga i sitt äktenskap, å nej, ty en god qvinna älskar sin man; men denna lycka räckte icke länge för Randel, ty döden, som så gerna sopar undan det bästa först, tog efter tvenne års sammanlefnad bort hans Ingrid. Hon blef begrafven bredvid sin vän Melia, som förut lemnade detta jordiska. Mannens sorg dervid var så stor, att han flera månader var nästan vansinnig; ja han inbillade sig då och då, att hon allt ännu lefde. När han återfick sina sinnens bruk, förändrade han gårdens namn till Tuonela, arrenderade bort gården åt en bonde och öfvergaf som man trodde för alltid Toiwola, emedan han icke kunde lida att se ställen, som öfverallt påminnte honom om den så älskade makan. Huru rörande det var att se den starke mannen, nedtryckt af sorg åka bort med den lilla flickan i famnen. När en man sörjer, är det mycket mera rörande och skakande, än då vi qvinnor göra det.
Härvid gjorde prostinnan ett litet uppehåll, hvarunder hon tog sig en helt liten pris. Sedan fortfor hon, bemannande sig:
— Fjorton år voro de borta, men nu för några veckor sedan återkommo de. Lagman Randel skall vara mycket svag och dålig; slagattacker ha förlamat hans högra sida och han lär inte ha många dagar igen. Måhända ville han lära dottren att älska dessa trakter, som för honom sjelf varit så kära och sen så bittra.
— Hvad heter hans dotter; månne hon vara mycket vacker? — frågade Helena.
— Hon heter efter sin moders vän, men hon kallas Saida. Brås hon på modren, så måste hon visst vara mycket vacker.