— Och söt och god — tillade Helena — måtte vi snart få se henne. Det anar mig, att jag börjar hålla mycket af denna Saida.
— Ja mamma, vi måste ställa så till, att vi snart få se dem båda …. Men huru gick det då med den der Baremann?
— Han var och blef försvunnen. Några menade, att han dödat sig, andra, att han rest bort för att aldrig mera återkomma …. Nu är det slut med min historie och nu måste vi gå att tänka på skorpbakningen. Allt har sin tid mina barn. Se här har ni edra hvita förkläden.
Kap. III.
Familjens efterlängtade skyddsling.
Följande dagen på förmiddagen, sutto i det såkallade arbetsrummet prostinnan med båda flickorna, hvar och en med sin skilda sysselsättning; gumman med glasögonen på näsan vid sin spinnrock, Clara arbetande på en yllemusslinsklädning, Helena virkande på en börs.
— Huru kommer det till — sade Clara sakta till sin syster — att du nu arbetar så jemt? Nu klagar du icke alls öfver ”ledsamt.”
— Minsann tror icke jag, att Helena rodnar — sade modren, i det hon höll upp med sin spånad — hvad kan Clara ha sagt, som så tog?
— Jag tycker det är vackert så. Hemligheter! Hvad kunde de röra för slag?
— De rörde våra älskare, sådant der, som mamma inte mera förstår sig på.
— Hvem kan ni nu i hast ha fått till älskare här på landsbygden. Ännu har inte ens pappas adjunkt anländt — tillade gumman med en slug min på Clara.