— — — — —
På ett tredje blad läste hon:
d. 2 Aug.
Hvad några dagar kunna förändra våra öden! Nu är jag så lycklig, så lugn, så säll; jag älskar. Älskar jag icke Randel? O ja, ty jag har det innerligaste begär att blifva hans, att helt och hållet uppoffra mig för honom. Efter några månader bli vi förenta och jag längtar till den tiden, jag längtar att bli den ädlaste, godaste mans maka. En sådan längtan fördömer mitt samvete ej, utan gillar. Hvar och en liten fågel vill pröfva sina vingars styrka. Qvinnan är som en fågel; i detta jordiska lif är äktenskapet den sky, den luft, i hvilken hon älskar att röras, att sväfva, att pröfva sina vingars styrka. Derföre bör hon längta dit.
Ett tror jag mig ha märkt: att Randel icke rätt tycker om David. Hvarföre månne det vara? Men framdeles skall jag bedja honom så vackert att hålla af min och Melias vän. Det skall han göra då.
— — — — —
I dag skref Melia: ”Nu måste jag till dig Ingrid, min egen dyrbara vän, skrifva sådant som smärtar dig och mig. Allt är slut emellan David och mig. Fråga aldrig, hvad han sagt, hvad han medgifvit; men gråt Ingrid, ty snart är han borta och sedan, får du aldrig, aldrig får jag mera se honom åter. Ty det är slut.”
Så skref Melia. Hvad skall jag tänka? Älskade hon honom eller ej? Melia är såsom en vacker natt.
O hvad några dagar kunna förändra våra öden! Den ena fästes för alltid, den andra skiljes åt!