— — — — —
I portföljen funnos många blad, hvilka Saida bordt läsa likså väl som dessa. Bland annat hvad Ingrid skrifvit en liten tid efter det hon blifvit mor just åt denna Saida. Likaså det blad, der modren redan uppfylld af dödsaningar nedlagt sina sista tankar, sina sista förböner.
Saida läste dock icke denna gång sådana blad, utan hon höll sig blott till dem, som innehöllo någonting om den, vid hvars tafla hon stod. Instinktmessigt och omedvetet fröjdade hon sig öfver att hennes mor på intet enda ställe sagt sig hysa någon egentlig kärlek till Baremann, lika mycket som det å en annan sida fröjdade henne, att Ingrid medgifvit sig älskat honom, derest han ej hade älskat en annan. Denna sista känsla gjorde slutligen sensation på Saida; hon fann, att hon en god stund stått der försjunken i betraktelser framför taflan, utan att se hvarken på den eller portföljen, den hon redan tillslutit. Hon spratt till, liksom hade hon varit sjunken i en dvala; hennes känslor blefvo tankar och så ensam Saida än var, hände sig dock, att hon rodnade.
Denna rodnad bemärktes af den inträdande Eva, en tjensteflicka i huset, hvilken varit Saidas lekkamrat och allt ännu af denna betraktades mindre såsom tjenarinna än såsom en vän, hvilken tillochmed stundom kunde tillåta sig en stor förtrolighet.
— Kors hvad fröken nu är röd och vacker — utlät hon sig bjudande theet — är det denna tafla, som gjort fröken till sådan. Om nu någon ung herre skulle se fröken, så säg mej, om inte han sku’ bli tokig.
— Hör du Eva, tala inte sådant der. Bjöd du redan the åt herrarna derinne?
— Ja gjorde jag så. Och kan fröken gissa, om hvem de talte; jo just om fröken. Jag hörde det precist, fast de nog försökte tala sakta … Han tycks kunna göra vackra taflor, den der mannen med grå öfverrocken, men han ser så hemsk ut; han må väl aldrig våga lyfta sina tankar upp till fröken … det sku’ jag inte vilja.
— Sådant du kan tro, fy Eva! gå nu straxt din väg eljest blir jag riktigt ond. Gå nu, så håller jag af dig.
Motvilligt lydde Eva, med skälmska men varnande blickar på sin herrskarinna. Denna gick till sitt piano och fyllde snart de ödsliga rummen med melodier och harmonier af en egen obestämd färgklang, liknande det obestämda i Saidas eget väsende.
Lagman Randel och Baremann voro härunder för sig i lagmannens rum. De hade kommit på ett kapitel, som för Baremann var af högsta intresse, minnen från hans ungdomstid.