— Ni tror då, att man icke kan älska mera än en enda gång — sade lagmannen — ni menar, att efter en olycklig ungdomskärlek hjertat blir en ofruktbar ruin. Jag tror icke så; jag menar att menniskohjertat har ett stort förråd på kärlek; jag håller före, att man kan älska rent och sannt mera än en gång, blott ett föremål finnes värdigt.
— Låt så vara — genmälte målaren — men hvar skall jag finna detta föremål. Hvar skall jag finna ett väsende, i hvars umgänge jag ville bada min själs förbleknade minnen, och ett väsende, som icke förkastade dem och min ringa gärd.
Tryckande varmt Baremanns hand, sade lagmannen:
— David Baremann, jag menar, att min dotter kunde för dig göra lifvets högsommar solbelyst och lifvets höst icke kulen. Jag tror, att Saida är för dig.
Baremann var en man väl förberedd på alla vändningar i lifvet, men icke på en sådan som denna. Han blef förvånad, rörd och stum. Slutligen sade han:
— Åt mig, en fattig konstnär, vill herr lagmannen ge sin dotter. Mig en medelålders man skulle då tillfalla en ung, blomstrande ros! Herr lagman skämtar … det vore en i sanning för stor uppoffring. Hvad skulle jag ha att skänka henne! ett förbleknadt hjerta. Nej så skall det icke vara.
— Hör mig Baremann, och du skall icke anse en fader för blind, för det han förstår sitt barns värde, icke för löjlig för det han bjuder ut sin dotter …. I din ungdom misskände jag dig och var emot dig afvogt sinnad. Utan skäl trodde jag, att min Ingrid hade ett hjerta äfven för dig. Om detta hjerta ville jag vara ensam och jag hatade dig, jag drog mig undan den gång du af mig begärde råd, hjelp och understöd, och måhända blef du derigenom en fattig flykting. Men när min Ingrid sina sista ögonblick sade mig hvad hon förut ofta sagt, att hon aldrig älskat dig, så förstod jag att man i dödens grannskap icke plägar ljuga. Då samlades till mina öfriga qval äfven medvetandet af min orättvisa och hårdhet emot dig och jag önskade ingenting högre än att ännu en gång i lifvet få se dig och söka om möjligt godtgöra det förflutna. Nu är tiden inne och tillfället är förträffligt. Ännu är du ung och i din styrkas år, men du har äfven den erfarenhet, den pröfvade och luttrade karaktär, hvilken en späd qvinnlig ranka så väl behöfver sig till stöd. Du har ett sinne och ett hjerta, som slår för det gudomliga, det höga och sköna. Hvem tror du jag i detta afseende kunnat finna värdigare än dig! Och hvem förstår bättre än du att väcka gensvar hos Saida eller att sjelf svara emot denna rikt kännande och fina själ. Ty icke må du tro, att ditt hjerta är en ofruktbar ruin; ännu skall sympathiens fina dagg hafva kraft att derur frambringa gröna örter och lummiga träd, på hvilka Saida skall se med nöje. Och då, om Saida blir din, skall äfven lyckan på ett verksammare sätt än fordom olyckan hägna din himmelska konst. Ty nu är du fattig och måste tänka på lifvet för dagen, du måste öfvergifva ditt fosterland, hvilket dock på dig har så stora anspråk; tag min dotter till maka och du blir rik, rik på det du fordom saknade, på denna jordens håfvor. Då kan du stanna i vårt så kära land och för alltid bli en af de våra. Då får du lefva för ditt fosterland, konsten och Saida.
Många strängar, hvilka länge varit oberörda, ljödo nu inom David Baremanns bröst. Efter några ögonblicks allvarligt eftersinnande, sade han:
— Men Saida sjelf, huru är det med henne?
— Jag förstår hvad du menar, men jag känner mitt barn. Ingen öfvertalelse behöfves, allsintet tvång. En glad aning säger mig, att min dotter af att älska det sköna och höga snart lär sig att älska den, som bär sådant hos sig. Saida är din, om du vill det och du måste vilja det, då du ser henne, lefver i hennes grannskap och andas samma luft som hon. Ty hon är skön och god, sväfvande och älskvärd.