Fadrens stolthet öfver sitt barn lät hans ögon lysa af en ungdomlig glans. Målaren såg på honom med beundran.
Lagmannen fortfor: — och vill du veta, Baremann, hvarföre jag så här oförmodadt inleder denna sak, nästan i de första ögonblicken af vårt återseende, så skall jag säga dig det. Inom mig finnes ett något, som vuxit ända till visshet: många dagar återstå mig icke mera. Men innan jag skiljes, vill jag dock veta, i hvars hand min Saida skall lemna sin hand; blir det i din, så går jag glad bort, ty j skolen bli lyckliga! …. Derföre skall du bemöda dig att så snart som möjligt älska henne … bemöda dig, säger jag och jag menar dermed detsamma som att icke strida emot en kärlek, den Saida säkert förmår väcka. — Skämtande tillade han efter en paus: — i mina unga dar älskade jag flera än en, och jag kunde redan första gången, då jag var i sällskap med en flicka, säga, förutbestämma, om hon var sådan, att jag småningom kunde börja älska henne. Tyckes dig nu så om Saida?
— Skall jag ännu en gång i mitt lif känna mitt hjerta slå för en qvinna, så är det för Saida. Så långt kan jag förutbestämma.
— Lofvar du mig till en början att besöka oss dageligen, så lofvar jag dig, att du skall älska henne och hon dig.
Det låg någonting så öfvertygande i lagmannens ord, någonting så ödebetvingande i hans fast ton, att Baremann ovilkorligen blef hänförd af en känsla, hvars himmelsblåa färg var en del af Saidas eget väsende.
Han lofvade lagmannen, hvad denne ville. Sedan gingo de in till salongen, der Saida, som redan slutat sitt spelande, satt tankfull med hufvudet i handen utan att höra deras steg, innan de voro i rummet.
Baremann saknade mod att inleda annat än likgiltiga ämnen. Efter en halftimme tog han afsked, insvepte sig i sin öfverrock och gick med temligen stilla gång åt hemmet till.
Redan var han utom trädgården, då han hörde lätta och hastiga steg bakom sig. Han vände om sig och såg Saida.
Hon drog sakta efter andan och sade: — herr Baremann var snäll, som gick så sakta; eljest hade jag inte fått fast er … och det var lycka att jag genast märkte detta manuskript; eljest hade det fått stanna qvar på Tuonela och då, hvem vet …..
Då Baremann kastat på sig sin öfverrock, hade manuskriptet på något sätt halkat ut. Han smålog och sade, afbrytande Saida: