— Någonting så obetydligt, som dessa skrifna blad, hade kunnat ställa er i bryderi. Jag förstår det väl. Skulle fröken ha sett i dem eller icke?
— Att inte läsa hade varit samvetsgrannt och det rätta, men när jag sedan skulle ha lemnat dem åt er, hade ni trott, att jag sett i dem ändå. Och jag är ofta nyfiken; jag tror, att jag verkeligen hade läst dem.
— Denna infantila bekännelse behagar mig mycket och smickrar mig icke så litet — smålog Baremann. Men detta småleende förbyttes snart till allvar, rösten sänktes ända till vemod, då han fortfor: — dessa blad innehålla några scener och tankar ur mitt lif. De hemta kanske sitt enda värde af sanningen, i hvars enkla drägt de äro klädda. Det är icke längesedan jag nedskref dem … egentligen för att förnöja en aflägsen vän, som bad mig om några anteckningar ur ett lif, som han visste icke helt och hållet ha saknat vågor. Men emedan slumpen nu kastat dem för en annan och denna andra är en sådan som denna Saida … nu ber jag er, läs dem, Melia Saida.
Saida tog manuskriptet sakta från hans hand, samt räckte stillatigande handen till afsked, och vände sakta till hemmet. Baremann styrde med hastiga steg vägen till sin Saidas graf. Båda grafvarna vid tallarna voro beströdda med friska vårblommor.
Han frågade den döda, om hon skänkte bifall åt den lefvande, om hon misstyckte, att känslor, hvilka så länge legat under gruset, åter flammade upp och visade sin glöd.
Det svarade intet och stum var grafven. Milda fläktar vaggade tallbuskarna, så att deras toppar nickade sakta men skrämde ej. Angenäm var aftonen och vacker solen, så att de menade icke någonting ondt.
Kap. X.
Fragmenter af den gröna boken.
Jag har kallat min bok den gröna, emedan jag hört sägas, att grönt är hoppets färg och jag har ingenting att hoppas på jorden.
Större delen af den gröna boken är oskrifven, och har ett högt värde, ty den är oläslig och obegriplig — alldeles liksom min egen själ. Ett vida mindre, kanske intet värde har den skrifna delen, hvilken jag vill kalla fragmenter af den gröna boken. Den delen visar mig tydligen, huru vanmäktigt ordet är, då det skall tolka själens fina skilderi.
— — — — —