Jag var en sjutton års yngling, full af hopp och tillförsigt, stolthet och egenkärlek. Efter väl genomgånget studentexamen förstod jag, att hela verlden stod mig öppen, och att jag ägde förmåga att famna henne hel och hållen. En sådan känsla uppfyllde mig med ett hittills okändt nöje.
Jag ämnade icke sofva på lärdomens fält, dit jag nu vunnit inträde. Den fallenhet för målning jag redan såsom barn ådagalade beslöt jag att helt och hållet lemna vind för våg, för att desto mera odeladt kunna egna mig åt vettenskaperna. Ty vetandets schackter hade för mig mera lockande än konstens skuggor; jag ansåg det mera mödan värdt att skicka ljus i de förra, än öka de sednare.
Åt hvilken fakultet jag skulle egna mig, hade jag icke bestämt ännu; min mening var att först utbilda mig mångsidigt, för att sedan välja desto mera opartiskt.
Det studium jag först beslöt att grundligt gripa tag uti var naturalhistoriens. Detta studium var äfven — mente jag, hvilken med mina sjutton år omöjligen kunde vara en känslolös pedant — det lämpligaste till inledning, ty sommaren vinkade och jag ville återse min fädernebygd, der jag på fem års tid icke varit. Der kunde jag bo i något torp och förena nöjet att se kända och kära ställen med nöjet att examinera blommor och insekter.
Jag satte mitt beslut i verkställighet, kom till min födelsesocken och bosatte mig i ett torp, underlydande ett herregods Kuusisto, hvilket ännu fem år tillbaka tillhört min fader, men vid hans död användes att försona hans skulder. Måhända skulle en bitter känsla intagit mig öfver den stora olikheten emellan förr och då, om jag icke så ifrigt sysselsatt mig med botanik och zoologi. Att göra visit på herrgården, dertill var jag dock för stolt, emedan dess dåvarande ägare, öfverste Stålheim, i mer än ett afseende visat sig sniken och hård emot vår familj.
En eftermiddag gick jag efter vanligheten ut med min insekthåf och mina böcker och kom till ett ställe i en skogsdal, der jag ofta mina första barnaår suttit i min mors knä. Minnet af henne, som redan fyra år legat i den kalla jorden, grep mig varmt och jag lade min insekthåf bredvid mig i gräset.
Jag vet icke, huru länge jag suttit der, försjunken i minnen eller betraktelser, då jag stördes af ett prassel och ett förskräckelsens utrop. Jag vände mig om och fick se en ung flicka springa fram ur skogssnåret invid. Hon var icke ensam utan höll i handen ett barn, som kunde ha varit fem år. Flickans steg hade varit vingade, om icke barnet fördröjt hennes fart. Jag hann icke tänka öfver eller efterfråga orsaken till denna skyndsamhet och den häpenhet, som stod att läsa i hennes anletsdrag, ty efter några ögonblick framstörtar ur snåret en varglo, tydligen i afsigt att kasta sig öfver de två. Flickan bemärkte mig och såg på mig med en blick, hvars mening tycktes vara: du kan rädda oss.
I detta afgörande ögonblick minndes jag bjert hvad jag läst om vissa djurs feghet, isynnerhet deras af kattslägtet, huru t. ex. ett fruntimmer engång med ett lätt slag af en solfjäder skrämde en vild tiger. Jag störtade upp och då djuret icke var längre än några aln från flickan och barnet, stack jag ut min insekthåf och lyckades ställa den så, att varglons stora hufvud och hals blefvo innanför. Detta gjorde vederbörlig verkan, ty oaktadt odjuret genast bröt detta svaga stängsel, blef det dock ganska altereradt, tog en annan kurs och lomade af tillbaka i sitt snår.
När flickan såg sig vara räddad, föll hon sanslös ned. Glädjen uttömde de svaga krafter, som skrämseln stegrat. Det lilla barnet miste icke sansningen, men kunde hvarken tala eller röra sig ur stället.
Der var i skogsdalen tätt intill en källa. Snart var jag dit och tillbaka, och när jag ett par gånger fuktat hennes tinningar och hjessa, slog hon upp ögonen och kom sig åter. Hon reste sig, såg på mig blygt och sade: det behöfs ej mera; jag mår redan väl.