Barnet sade: Melia lefver.
Den unga flickan sade: vi voro helt säkert invid odjurets bo; jag förstår nu, hvarföre det blef så uppretadt. Men jag tackar er.
Hon drog några djupa andedrag och återtog: men ändå ber jag er, som räddat vårt lif, om någonting. Följ oss till Kuusisto gård.
Är det ert hem — frågade jag.
Denna lilla flickas är det, men äfven mitt.
Jag förstod, att hon var i beroende ställning. Jag tyckte mera om henne derföre och jag sade: om jag inte äfven garanterade er hemfärd, blefve ett godt arbete blott halfgjordt. Jag vore otacksam emot det lyckliga öde, som betjenade sig af mig till er räddning.
Himlen må veta, hvarifrån jag, en vid fruntimmerssällskap ovan, blyg yngling, tog detta ridderliga galanteriprat. Men jag såg på henne, att hon icke tyckte illa om det. Hon smålog. Men straxt såg hon på min söndersargade insekthåf, hennes uttryck förändrades och hon sade: den der, som säkert utgjorde ert nöje, är nu förstörd.
Jag svarade: men om denna insekthåf haft lif och känsla, så skulle han vetat, att hans sista stund var den bästa.
Snart förde jag dem längs gångstigen till deras hem. Jag kunde icke annat än villfara hennes bön att följa ända in. Hon visste redan mitt namn och hon presenterade mig för herrskapet der. Det förstår sig lätt, att de alla skänkte mig en hyllning, liksom jag varit en Gud och icke ett utkastadt verktyg.
Öfversten tog af mig det löftet, att jag rätt ofta skulle besöka dem. Det löftet ämnade jag icke hålla.