Åter framstammade jag: är det den enda orsak du har till buds, så skall jag bestrida den. Jag skall visa dig, huru illusionen kan adlas till en stilla frid, en visshet, värmande om också icke brännande.
Härtill svarade Melia med stigande värma: den enda orsak, o nej. Flera än en orsak har jag till buds, ty jag har — ingen. Men ett något, en röst talar till mig, beder …
Jag förstår dig, Melia; dunkla blomma, jag anar dig. Och jag vill följa denna aning. Jag vill icke stjäla mig till himlen, då jag ju redan har den — i min kärlek till dig. Jag vill blott af dig taga ett afsked; menniskor kalla sådant afsked för lifvet, en evig skilsmessa; jag icke så. Ty vi komma ju icke att skiljas ….. Se ofta på min älsklingsstjerna … du vet ju hvilken hon är … se på den då och då och var säker att vi då ofta träffas der. Och på minnets helga och starka brygga, som förenar din strand med min, der vill jag ofta komma dig till mötes.
David Baremann, blif konstnär, blif stor och lycklig.
Farväl Melia. Om något skönt uppenbarar sig för mig, då förstår jag att det är din ande, som signande talar till mig ….. Men ännu en bön, ty du är äfven en jordisk blomma. Gif mig ett minne, låt det vara en symbol, gif mig en af dina minsta och vackraste hårlockar.
Och hon vecklade upp en fläta. Då smålogo vi båda — det kunde vi icke hjelpa, ty till att afklippa hårlocken hade behöfts — en sax.
Ett vänligt öde vill, att menniskan äfven under lifvets vigtigare frågor har ett sinne öppet för skämtet och löjet.
Min pennknif gjorde nu god tjenst. Hon afskar locken i och med detsamma ödet afskar … icke min lycka .. då hade jag ju ljugit för henne.
Jag tog denna lock och jag vet, hvar jag förvarar den.
— — — — —