— — — — —
Och vi råkades i dalen. Morgonen var sval och vacker, himlens blå var rent, milda vindar vaggade träden, täcka förhoppningar mitt hjerta.
O hvad Melia Saida var skön! Det mörka håret till den skära, blygt blomstrande kinden; de dunkla ögonen till den hvita rena pannan! Och munnen med dess fina uttryck, halsen, vexten och allt! Och ändå fanns det intet jordiskt och sinnligt i detta anlete; det var icke ytan, som anslog, utan djupet som fängslade, ett djup öfversinnligt och himmelskt.
Jag har tänkt — sade hon — jag har tänkt mycket; tänkandet har icke hjelpt mig fram. Förakta mig, herr Baremann, såsom jag måste göra det sjelf, ty allt ännu — vet jag icke.
O Melia, då jag ser dig så som du nu är, så vill jag veta alldeles intet. Det vore en synd, ett helgerån. Nu är för mig nog att jag älskar dig.
Jag minnes icke, hvad och om vi härefter talte under en tid, hvars längd jag icke kan bestämma. Men dessa Melias ord minnes jag: ni är för hög och ädel, för att …
Här stadnade hon för att aldrig fullborda sin halfbrutna, på mera än ett sätt förklarliga mening.
Jag sade: men värdera mig och håll mig räkning, för att jag endast frågat dig, om du älskade mig. Jag har icke sport dig, om du ville bli min.
Hon svarade: David Baremann, hade du gjort en sådan fråga, så hade jag icke ansett den illa, icke för opassande eller ogrannlaga. Men jag hade svarat dig, att jag icke ville bli din maka … Jag vet, huru högt du älskar mig, med hvilka sköna färger din fantasi smyckar mig — mig, David. Dessa färger skulle tiden bleka och illusionens luftslott skulle blåsa bort. Nu deremot, hvilken skillnad! Vi skiljas för alltid … och minnets engel blir din tröstare. Är det icke det skönaste slut!
Hennes ord voro afbrutna, men hennes ögon, hvilka halft framvällande tårar fuktade, de glänste underbart.