Men du menar, att du ändå skänker mig syskonkärlek. Är det icke så?
Härtill svarade hon alldeles intet, hvarken med ord eller blickar.
Då blef jag gripen af en glädje, som nära nog var vansinnets, och jag utbrast: du älskar ju mig, min Melia, det säger mig en helig visshet. Eljest hade du svarat ett ja äfven på denna fråga.
En häftig yngling som jag var, ville jag storma mig till bekännelse. Jag hade fattat hennes båda händer i mina, och höll dem der fast, men allt lenare ju längre, så att hon snart kunde lösgöra sina.
För himlens skull — sade hon — bed mig icke om svar nu. Jag är så svag, så matt, mitt hufvud är förvirradt. Unna åt mig en timmas tid, blott en timmas, David … för att hemta mig, för att tänka; inte för att betänka mig, utan endast tänka.
Hennes röst, vid det hon sade dessa ord, hade en egen klang, hvilken ännu ljuder in i min själ.
För hvad jag nyligen så högt åstundat, svar på mitt hjertas fråga om genkärlek, skyggade jag nu. Ja, jag tror, att de ord männer i allmänhet föreställa sig och anse för de ljufvaste, orden, som aftäcka och visa ett älskande hjerta, nu skulle ha blifvit för mig en källa till bitter klagan. Det kom på mig en känsla, en tanke, att en afslöjad kärlek i och med detsamma förvandlar qvinnan ifrån himlens till ett jordens barn. Och ännu mer, då denna kärlek hade gällt mig — blott mig.
Blott några andetag varade en sådan känsla, men jag svarade: en timma, det är för litet. Men i morgon …
I morgon — afbröt mig Melia — möt mig i morgon, klockan åtta på morgonen, uti dalen, i den dal, der vi först sågo hvarann och der … mitt lif blef räddadt.
Åt sådana qvinnor, som hon, har naturen gifvit rättighet att någongång lösa konveniensens band. Det var hon, som föreslog ett rendezvous. Den storartade och ädla qvinnan!