I trädgården på Kuusisto var mycket herrskap; det aktade jag icke på denna gång. Vi voro mest för oss sjelfva och Melia minndes icke konveniensen.
Jag sade: behöfver jag säga dig Melia, att jag älskar dig, då du har anat det, sett det och vet det! nej, men ändå — det gör mig så lycklig att säga: jag älskar dig.
Melia ämnade föra ett vinbär till sina sköna läppar, men lät det hvila på halfva vägen; i stället gåfvo hennes dunkla ögon mig en blick, som räckte — ett ögonblick. Och det skönaste jorden har, huru skulle det kunna räcka längre. Aningar om himlar läsas blott i sekunden.
Denna blick med denna obestämda ton, som är det skönas egenhet, vidgade min själ, spände min känsla, men band min tunga, på hvilken eljest hade darrat en sväfvande fråga.
Melia såg åter upp och sakta hviskande dock utan all förlägenhet eller bryderi svarade hon på mina tankar:
Om jag älskar dig, derpå vill du ha svar. Och hvad skall jag svara dig? annat än jag vet icke!
Finns det en medelväg emellan älska och icke älska. Jag tror det ej. Melia, hvad menar du?
Nej David, ingen medelväg, och ändå måste jag säga: jag vet icke.
Älskar du mig, Melia? Bed om sanningen och gif mig den … Du svarar mig ej — ty du vill ej svara mig ett nej. Nåväl, Melia Saida; på mångfaldigt sätt kunna vi lägga våra ord. Du ville svara mig ett ja ….. Är det icke så, att Melia icke älskar mig?
Härtill svarade hon: ja, David … men …