Omsider ljungade en sanningens blixt i min själ. Jag anade, att ära och lycka icke äro nödvändiga för själens trefnad och dess höga ro, jag anade en himmel i försakelsen.
Det var minnets gnista, som tände denna blixt. En gång förut i mitt lif hade jag anat försakelsens himmel; då var det i kärleken, nu i äran.
Och åter blef jag lycklig, lyckligare än nånsin, ty min lycka var icke alls af jordiskt slag. Jag tackade Gud, hvars nåd valde försakelsen till ett medel att luttra mig ren och föra mig till sin egen himmel.
— — — — —
Af det stillasittande lif jag flera år fört blef min helsa mindre god. Jag rådförde mig med en läkare; han föreskref en längre fotresa. Jag lydde hans råd, måhända mera samvetsgrannt, än han kunde förmoda, ty min fotresa varade i fem runda år. Dels nöden, dels hågen att se nya länder och folk var en orsak till dess längd.
Norriges fjällar med sin kalla, hvita snö värmde upp mitt sinne; den öfver all beskrifning herrliga, storartade naturen stärkte känslan; Norriges goda och kraftiga folk smittade mig med friskhet till kropp och själ.
Sedan jag i tvenne års tid färdats i Norrige, hände sig, att min kassa smälte till intet. Nu var tiden inne att välja något lefnadsyrke, innan hungern stod för dörren och innan sönderslitna kläder komme att neka mig sin tjenst.
Mitt yrke blef att klippa silhouetter. Danmark blef det första land, der jag genom detta yrke förtjenade min tarfliga bergning. Mången såg medlidsamt på den fattige silhouetteuren, men sjelf var jag så glad och lycklig.
Under loppet af trenne år genomtågade jag småningom Tyskland, Frankrike, Schweitz och Italien. För att inöfva mig i det lands språk, dit jag ärnade ställa kosan, vistades jag en tid i gränsstäder, der man talade båda språken.
Jag kom till Italien, minnets och konstens land och jag kom till Rom. Hvad intryck denna stad gjorde på mig, skall jag icke måla.