I Rom blef jag upptäckt och igenkänd af baron Y., hvilken fordom varit min skolkamrat. Det var han, som öppnade för mig inträde till de herrliga taflegallerierna, hvilka inkastade i min själ en längtan efter det, som redan bordt vara glömdt. Det var han, hvars godhet lockade mig till att, såsom han sade, ännu måla blott en enda tafla.
Var det icke en svaghet af mig, en stor och oförlåtlig svaghet. Men jag målade.
Taflan blef färdig och min vän baronen stal den ifrån mig. Jag tröstade mig lätt och ansåg det vara ett rättmätigt straff för den, som var i begrepp att utbyta försakelsens ädla vana, dess frid och lycka emot ärelystnadens fåfängliga och förgängliga fröjder.
Men min vän återkom tyvärr och icke ensam utan åtföljd af tvenne stora målare. Jag trodde mig få höra rättmätiga anmärkningar — ty på fem års tid hade jag icke handterat pensel och stafflett — men de förklarade utan omsvep, utan förbehåll, att taflan var ett utmärkt konststycke. Stum af häpnad sålde jag instinktmessigt, nästan medvetslöst taflan för en summa, större än den jag under mina djerfvaste förhoppningars tid drömt blifva priset för en tafla.
Hvad skall jag säga mer. Då lyckan log emot min målning, började jag andra gången anse mig kallad att bli konstnär och jag målade flera taflor, hvilka alla i mer eller mindre mån rönte framgång. Jag skördade både rykte och penningar, hvilka dock aldrig ville bli mig riktigt trogna, ovan som jag är vid det rätta sättet med dem.
Men allt sådant hörer icke till den gröna boken.
— — — — —
Omsider förde mig ett djupt och oafvisligt begär till hemmet — och jag står åter på din heliga jord, mitt fosterland! Ännu en gång ville jag se dina stränder, sköljda af vågen, höra vindens susning i trädens darrande kronor, leka med månens strålar på dina grafvar.
— — — — —
Slut på Fragmenter af den gröna boken.