Hon vaknade och kom till sig, då yxens slag afstadnade och i stället hördes steg af en sig närmande. Hon förnam följande ord sakta framsagda: — du ser på mig, min gosse, men nu är arbetet äfven slut. Ser du Wille; dessa båda framstycken hänger jag fast vid detta tvärträd och fäster äfven taket dervid och då blir taket starkt, så att Wille och jag kan spatsera derpå.
Hon hann icke tänka öfver, hvem den kända rösten tillhörde, ty framför henne stod Otto, den trogne hunden Wilppas vid hans sida.
Ett utrop af öfverraskning undföll Melia och af — smärta, ty minnet började vakna och hvart skulle hon fly.
Äfven Otto undföll ett rop af öfverraskning och af — glädje, ty då Saida nu var här, huru skulle icke hoppet hviska behagliga saker!
Hunden skällde på flickan, men tystades af sin herre, som sade: — Wille förstår inte, att vi äro bland vänner. Förlåt honom för hans herres skull … Allt är nu färdigt, så när som på detta träd … och sedan …
Han tystnade och började tillyxa trädet. Då han engång såg upp och mötte Saidas blick, stadnade han plötsligt, fällde yxen och trädet … hans allvarliga anlete tändes som af tusende blixtar och han sade:
— Nej, jag vill icke fullborda byggnaden, innan jag vet allt. Saida, Melia Saida; säkert minnes du hvad du lofvade mig, den gång jag såg dig senast: när trädens qvistar sökt upp dig, beredda att ge dig skugga och svalka emot middagens brännande sol, då skulle Saida … så lovade du … med hjertats eget språk förjaga mitt tvifvel, min ovisshet. Nu äro vi i naturens tempel, vi äro på en helig ort. Mitt hjerta darrar på mina läppar med sin bekännelse, men det fordrar af dig en bekännelse tillbaka.
Han tystnade, ögonen orörligt häftade på henne. Hon höll sina drömlikt fästade på jorden; hon ägde icke kraft, hon vågade ej slå upp dem.
Minuter förgingo. Åter sade Otto:
— Du svarar mig icke, och ändå fordrar jag så litet: blott ett svar, ditt rika hjertas enkla och flärdfria svar.