Han väntade på svar och minuter förgingo. Han fattade hennes hand, hon svarade icke; han fattade hennes båda händer i sina, det hindrade hon icke; han lutade sitt hufvud mot hennes axel; då slet hon sig sakta lös, men ögonen förblefvo oaflåtligt häftade vid jorden.
Otto sade åter:
— Du svarar mig intet; se på mig, Saida!
Och hon slog upp sina ögon och såg på honom. Hvilken blick! Der kunde svaret läsas fullständigt. Liksom regnbågen visar flere färger hvar för sig, oaktadt dess färg i sin helhet blott är en; så afspeglade Saidas ögon på det trognaste hennes själ, men tillika särskilt hvarje känsla, der nu var rådande.
Otto kände sin kraft vika; en hemsk aning lade sig som en is vid hans själ. Han kastade sig på knä vid hennes fötter och han talade med sakta och afbruten röst:
— Din blick visar deltagande för mig och smärta, ingenting vidare … för mig ….. Men jag vill icke tro på min uttydningsförmåga; jag vill icke tro, att den himmel jag skapat i mina drömmar nu är borta för evigt. Jag vill höra det af dig; jag vill låta Saidas egen röst ljuda fram den hårda sanningen. Sedan skall jag tro.
— Ja Otto; jag vill tala sanning, så svår sanningen än är att uttala nu, hon som förr varit mig så kär och lätt. Jag älskar … icke dig.
Ynglingens stolthet reste honom upp; det bemäktigade sig honom ett skenbart lugn. Flickan stod för honom darrande, nästan som en brottsling.
— Du älskar icke mig — sade Otto med stadig röst — då älskar du en annan, ty din blick säger mig, att du älskar. Och hvem älskar du? Älskar han dig?
— Jag älskar en fremling, o tillgif mig, som så gerna ville älska dig. David Baremann är fremlingen ….. Om han älskar mig frågar du … jag vet det ej.