Hon skydde icke att göra en kärleksförklaring af denna art. Inför den hon icke älskade afgaf hon en bekännelse om kärlek till den, hvilken aldrig bedt henne om någon sådan och om hvars kärlek hon ingenting visste.
— Det blef då han; min mörka aning, den var icke ett luftslott. O mitt ödes natt! Denna fremling manade du fram, endast för att skilja mig från Saida! Var det rättvist. Hvad har Baremann gjort, hvad har han lidit, stort nog för en sådan lycka.
Ynglingen försjönk i en vakandes själsdvala, ur hvilken Saidas röst väckte honom:
— Baremann har lidit. Han har älskat och lidit äfven han … i sin ungdom. Och han har försakat, kärlek, ära och lycka. Och försakelsen var honom kär. Låt det försona dig.
— Och hvad är den försakelse värd, som icke kan uthärda det sista profvet. Han har försakat ära, säger du; nåväl; nu är han af henne i besittning. Han har försakat kärlek och lycka — och går snart att bryta den vackraste ros. Kallar Saida sådant försakelse?
— Förlåt honom, Otto; om han var svag, så minns, att han var en menniska! …. Låt hans öde bli dig det gladaste förebud. Du älskar mig; du säger så; jag tror det, jag vet det, ser det. Låt denna kärlek, nu så brännande, bli ett minne, som värmer utan att plåga; glöm mig. Nej, glöm mig icke; låt mig skiljas från dig med den glada och ljufliga vissheten, att Guds vänliga godhet utkorat mig till ett medel, att göra dig värdig det bästa här och himlen der.
Tårar, dem hon sökte tillbakahålla, bröto nu våldsamt sig en väg, men de förhöjde ännu mer ögonens behag. Melia sträckte ut en systerligt bedjande hand, och Otto förskjöt ej denna hand. Ömt tryckande den fina, hvita handen i sin, sade han efter några ögonblicks berusande tystnad:
— Tårarna i dina sköna, goda ögon, säga mig ännu mera, huru mycket jag förlorar och hvad jag … evigt måste mista. Men jag skall lyda dig, ty du har en magisk kraft att släcka onda makters lågor i mitt bröst. Jag förlåter Baremann; det gör jag gerna, ty Saida älskar honom.
Hunden började bli orolig, såg med frågande blickar upp, än på Saida, än på sin herre. Dystert småleende sade denne, i det han lemnade hennes hand:
— Min Wille tycks förstå, att jag redan borde lemna dig ….. Men jag har icke ännu styrka dertill. O min Saida!